Var tredje kommun har 11 000 innevånare eller färre i Sverige i dag. Hälften av landets kommuner har tappat folkmängd och därmed skattekraft. Mindre kommuner får allt mer äldre och de unga flyttar in till storstäderna. 

Denna utveckling är inte specifikt svensk. Alltfler av jordens befolkning ser att möjligheten att försörja sig är bättre i storstaden än på landet. Möjligheten att leva småskaligt är inte lika bra nu som den var förr. Globalisering och därmed ökad konkurrens gör att den globala marknaden påverkar oss alla i dag. Ingen kommer undan. Den allt äldre befolkningen i småkommunerna upplever att allt mer samhällservicen koncentreras till centralorten. Även de mindre skolorna slås samman och de mindre butikerna slås igen. Kraven riktas mot kommunen och att de skall upprätthålla en service för alla kommunmedborgare i en kommun som får det allt tuffare med sin ekonomi. 

Ryggradsreflexen bland politikerna i de mindre utflyttningskommunerna blir att kräva mer pengar från staten.  Mer statsbidrag, mer pengar i det kommunala utjämningssystemet, mer pengar för invandrare vilket det inte finns bostäder till i storstäderna och som därmed bosätter sig i de lediga kommunala lägenheterna på de mindre orterna. Kort sagt så vill man ha mer bidrag. 

Varken mer bidrag eller höjd skatt hjälper särskilt långt för många kommuner. När de ställer om sin budget till mer bidrag istället för att anpassa kostymen och prioritera sina resurser blir situationen än mer på sin spets. Vid en konjunkturnedgång så har staten inte råd att skicka in mer pengar och då är risken påtaglig för att vissa kommuner måste ta till drastiska ekonomiska sparåtgärder. I dag finns redan en lista med små kommuner som troligtvis aldrig kommer att kunna betala tillbaka de lån som de upptagit för att upprätthålla en god kommunal service. Skattekraften har minskat och antalet äldre blir bara fler i dessa kommuner.  

Fler röster höjs nu för att utredningen om nya och högre ersättningar skall betalas ut i det kommunala skatteutjämningssystemet. Det innebär mer pengar för mindre kommuner. Det innebär att tillväxtkommuner i storstäderna måste avstå från mer av sina egna skattepengar. Samtidigt kräver regeringen genom bostadsministern att samma kommuner skall bygga mer bostäder i den egna kommunen. En ekvation som inte går ihop. 

Frågan måste ställas om inte kommunerna har för stora åtaganden? Vad skall kommunen erbjuda? Vilken basservice skall man erbjuda en kommuninnevånare? Skall det vara olika basservice i en storstadskommun jämfört mot en landsbygdskommun? 

Kan man slå ihop små kommuner till större enheter? En enskild medborgare bryr sig inte om att kommunen är större eller mindre. Man vill att servicen skall fungera där man bor. Större kommuner innebär att man kan skapa gemensam administration och därmed spara pengar.  

Samtidigt minskar inte åtagandena för kommunen för kommuninnevånarna som lever i utkanten av kommunen. Periferin blir större och måste hanteras. 

En del åtaganden löser man genom kommunalförbund och samarbete. Det kan exempelvis vara räddningstjänst. Men man löser inte allt. 

Frågan om en liten kommun är mer demokratisk än en större kommun? Svaret hänger återigen på vilken servicegrad och närhet till befolkningen den politiska ledningen kan skapa. Det handlar om  kompetens i den politiska ledningen och givetvis bland tjänstemännen. 

Vi har en tickande bomb bland många kommuner med ökande pensionsutbetalningar samtidigt som skatteunderlaget minskar. Vi måste därför ta debatten om att ta bort en del kommunala uppgifter samt att ta bort lagar som kommunerna ändå inte kan leva upp till.  Det finns en förkärlek att stifta lagar så fort man skall ordna det i samhället. Ställa krav på kommuner och landsting från riksdagen. Kraven kommer tillbaka likt en bumerang för det blir till sist staten som får stå för fiolerna.  

Vi kan titta på hur vårt södra grannland Danmark gjorde. Den 1 januari 2007 genomförde man en kommunreform som innebar att Danmarks 13 amt (Län) ersattes av fem regioner samt att 270 kommuner reducerades till 98. 

Läs/lyssna gärna på radioprogrammet i Sveriges Radio:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5050040

Jan Rejdnell

Regeringen presenterar sin vårproposition. Föregicks av debattartikel hos DN där det utmålas att det kan komma bli sänkt bolagsskatt. Här skrivs det om ”regeringens utveckling av företagsklimatet" utan att precisera närmare vad detta kommer att innebära. Vi får vänta till höstbudgeten. I svepande ordalag beskrivs problemställningen riskkapitalet för företagen. En verklighet som ser helt annorlunda ut för de små företagen vs de större bolagen. Bolagsskattens sänkning är viktig för de större bolagen medan de mindre behöver stimulanser för att överleva och expandera i sin litenhet. Här är det viktigt att spara på varje krona som läggs extra på dyra arbetsgivaravgifter eller om man så vill löneskatt. Ett riskkapitalavdrag är viktigt som kan lämnas till privatpersoner som satsar i mindre företag är viktig då bankerna nu säger nej till lån i mindre företag.   

De små företagen har inte fått bättre villkor under Alliansregeringen. Det går inte hänvisa till generella åtgärder som stimulerar det allmänna företagsklimatet längre. Det krävs riktade insatser för mindre bolag och dess verklighet. 

Inget är bestämt utan det exemplifieras enbart. Näringsministern ser gärna att riskkapitalavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter kommer främst i satsningarna till hösten. Tidigare har Finansdepartementet sågat utredningen om riskkapital till mindre företag. För dyrt sa tjänstemannen på Finansen och sågade utan debatt i media eller kammaren. Den som säger att Finansdepartementet inte har den egentliga makten har en övertro till vad ministrar kan göra i en regering. 

I praktiken har vi ett A- och ett B-lag inom näringslivet vad gäller bolagen och dess villkor. Lagstiftningen är numera anpassad till att de mindre slipper revisor och dess kostnader i samband med bokslut. Men det är under samma lagstiftning som aktiebolagen verkar. För att de mindre bolagen skall få sänkta arbetsgivaravgifter (eftersom det blir för dyrt med en allmän sänkning) lär man införa en ny bolagsform för mindre bolag som har lägre arbetsgivaravgifter för upp till tre anställda. 

Moderaterna och främst Borg tittar på hur man kan underlätta för de större bolagen i Sverige. Politiken blir anpassad därefter. Centerpartiet och numera Folkpartiet slåss för bättre villkor för de mindre bolagen. Effekten är en samlad bild – en avsaknad av en näringspolitik. Bara generella insatser för att stärka ”utvecklingen av företagsklimatet” som inte blir bättre. 

Jan Rejdnell

Jag var en av de inbjudna till Naturvårdsverkets workshop kring allemansrätten i Östersund 9-10 dec 2010, resp Tankesmedja för friluftsliv på Sånga Säby 23-24 mars 2011. I ett dokument med inbjudan uttrycker Naturvårdsverket sitt mål ” hur vi på bästa sätt kan lösa de tveksamheter o utmaningar som ligger i ett ökat organiserat friluftsliv, och dess kopplingar till allemansrätten.” Syftet: att samla in synpunkter o förslag på eventuella framtida förtydliganden och preciseringar av allemansrätten.

Redan våren 2010 utsåg Naturvårdsverket en expertgrupp om fyra personer, för att hantera de frågor och förslag som överhopade Naturvårdsverket avseende bl.a. kommersiellt nyttjande av annans mark. Margareta Svenning och Clas Sandell i expertgruppen, bröt sig ut ur gruppen och erbjöd sig att mot ersättning fabricera en egen rapport. Naturvårdsverket med GD Maria Ågren i spetsen antog utan vidare erbjudandet, till den nätta kostnaden av 300 000 kronor. Man förväntar sig då att en så viktig utredning blir totalt opartisk. Tyvärr liknar dock hela utredningen en partsinlaga med avsikt att tillmötesgå Naturvårdsverket och naturturismens önskemål. Som vanligt nämns knappt markägaren, den ende sakägaren. Både i och mellan raderna är man nu beredd att offra äganderätten till förmån för, konstruktionen, allemansrätt.

Margareta Svenning kom efter ett halvt års utredande fram till att allemansrätten, - mår bäst av att lämnas orörd -. Sex ord, ett ord per månad. Bra jobbat.

Men Margareta Svenning och Naturvårdsverkets mål och syfte var ju att lösa problemet med allemansrätten - kontra kommersiellt nyttjande. Glömde du bort uppdraget i din iver att föra naturturismens talan? Clas Sandell, jag vill ge dig en eloge för ditt uttalande (i TV-inslag), ”det kommersiella nyttjandet av annans mark vid till ex. bärplockning utan tillstånd av markägaren kan behöva förbjudas”. Men Clas detta räcker ju inte. Markägarna kräver att ”all kommersiell verksamhet på annans mark utan markägarens eller den han/hon satt i sitt ställe tillstånd, förbjuds och överträdelse medför straffansvar”.

Nils Hallberg miljörättsjurist vid Naturvårdsverket och medlem i ovan nämnda expertgrupp har tidigare sagt att han har förståelse för att allemansrätten kan behöva förändras och att den under de senaste åren blivit otidsenlig. Vi uppskattar verkligen din insikt i ämnet. Naturturismindustrin driver en kampanj mot äganderätten, till förmån för allemansrätten. Man får intrycket att utredningen underblåser kampanjen.

Allemansrätten har på grund av naturvårdsverkets vårdslösa vantolkning och utredarnas erbjudna partiska, ej beställda utredning tillskrivits rättigheter för såväl svenska som utländska medborgare att fritt och utan respekt för äganderätten härja på och vandalisera våra marker, alltså vår arbetsplats.

Eftersom utredningen blev en av Naturvårdsverket beställd och finansierad partsinlaga har vi nu vänt oss till regeringen med krav om förslag till ny lagstifning: All kommersiell verksamhet oavsett slag på annans mark, utan markägarens eller den han/hon satt i sitt ställes medgivande, förbjuds och överträdelse medför straffansvar.

Östen Lundberg
Jävre Byamäns Samfällighetsförening

I veckan har bostads- och byggnadsstatistik kommit från SCB.  Det är en dyster läsning för bostadsmarkanden står i praktiken stilla. Bostadsministern har tillsatt en drös av utredningar vilket i praktiken lett fram till att bostadsföretagen avvaktar tills de nya spelreglerna blir klara. Tvärnit. Sverige har en bostadsmarknad som snart står helt stilla. Detta påverkar givetvis tillväxten i våra storstäder och därmed landets tillväxt. 85 procent av befolkningen bor i dag i tätorter och fler blir det. Tätortsbebyggelsen tar 53 000 hektar markyta i anspråk, vilket är mindre än halva Ölands yta. Inte ens om man skulle ställa upp Sveriges samtliga byggnader på Öland skulle hela ön fyllas. De tre storstadslänen står tillsammans för närmare 45 procent av all bebyggelse i tätort. Det är i de större städerna behovet av nya bostäder är som störst. 

Det har inte byggts ordentligt med bostäder i Sverige sedan 90-talet. Vi gick från en genomreglerad sektor till en sektor där marknaden skulle ordna alla behov av byggnation. Under dessa år har det byggts bostäder nära vatten och för kunder som haft råd att betala för allt högre priser per kvadratmeter. Socialdemokraterna drömmer sig tillbaka och pratar allt högre om subventioner. Inte undra på när antalet nya studentbostäder förra året stannade på 125 stycken. Inte hus utan lägenheter.

Det finns rester från det reglerade samhället. Från krigstiden inrättades det hyresreglering. Den vägen valde inte socialdemokrater i Norge och Finland. Det förstod att de flesta vill äga sitt boende. Hyresregleringen måste avskaffas om inte stiltjen på bostadsmarkanden skall bestå. Prissättningen borde motsvara bostadens faktiska värde. Annars blir marknaden helt sned och svart.

Antalet lediga lägenheter i såväl det kommunala som privata beståndet fortsätter att minska drastiskt. I städer med mer än 75 000 innevånare finns i praktiken inga lediga lägenheter. Under tiden pågår debatten om vem som skall stå för infrastrukturen med större vägar, kommunikationer, skolor och förskolor i nya bostadsområden. Solna skulle kunna bygga dubbelt så många bostäder om man slapp att skicka in massor av pengar i det kommunala utjämningssystemet. Förlorare är Sverige.         

På mindre orter är man tvungen att riva flerbostadshus. Förra året rev man 495 lägenheter och fler står på tur. Kommunerna på småorterna sitter med ett gammalt bestånd där befolkningsutvecklingen går bakåt och befolkningen blir allt äldre. Vi kan ta ett exempel från Norberg.

Kommunen har 100 lägenheter som äger genom sitt bostadsföretag. Hårt nedgångna lägenheter som behöver renoveras. Lägenheterna finns på populära Skallberget och många äldre bor i beståndet. S-märkta kommunalrådet Åsa Eriksson kom på en snilleblixt. Vi säljer lägenheterna och så kan de som köper utnyttja det populära RUT-avdraget. Knappast s-politik men pragmatiskt. Två svarade ja och resten nej.  Eftersatt på underhåll för fastigheterna med ungefär 150 miljoner kronor i dagsbehov. Kommunens årliga budget ligger på 250 miljoner.  Tidigare politiker har inte satt av pengar till underhållet och nu sitter man där. Vad skall man göra? Ortens framtid ser inte så ljus ut och i lägenheterna drar det och uppvärmningskostnaderna ökar. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=112&grupp=2969&artikel=5032492

Att gå från en genomreglerad marknad till en marknad som skall vara fri utan problem existerar inte. Debatten går hög mellan kommunpolitiker och regeringens företrädare om vad som behöver göras. I storstäderna där behovet finns – byggs det ändå få bostäder. För varje nytt bostadsområde pågår förhandlingarna mellan staten, landstinget och kommunen om vem skall betala all infrastruktur runt bostadssatsningen. Under tiden byggs få bostäder i Sverige och inga studentbostäder. 

Jan Redjnell

Trots att två Allianspartier kraftfullt uttalat sig om en stelbent arbetsmarknad och att lagen borde ändras för att få ner trösklarna på svensk arbetsmarknad så har Moderaterna varit tydliga med att detta är upp till arbetsmarknadens parter. I fredags träffade finansminister Borg facket Handels och Handelns arbetsgivarorganisation kunde där komma överens om att gemensamt titta på yrkespraktik och utbildning direkt ute på arbetsplatserna. Ett system som kan komma att likna det som finns i Tyskland. Staten skall subventionera en del av lönerna om arbetsgivarna tar hand om utbildningen. Endast möjligt när ”finansen” kommer med förslaget. Finansdepartementet kallas ”borgen” och många förslag har sågats av ”borgen” som lagts fram från olika departement och dess chefer.

Sveriges mäktigaste parti heter otvivelaktigt Finansdepartementet. Det är från finansdepartementet och dess chef som nya förslag kan se dagens ljus. Det är också genom detta departement som hela vårt skattesystem rullar genom. Ett skattesystem som blir alltmer komplicerat vilket gör verksamheten än mer inflytelserik. Det behövs nyordning och nytt ett skattesystem för att politiken skall fungera.

Ett nytt skattesystem måste anpassas efter hur verkligheten ser ut i dag. När förra skattereformen genomfördes 1990/91 hade vi till stora delar ett annat samhälle än det vi upplever i dag. Framväxten av kunskapsintensiva företag som skall stå för Sveriges framtid missgynnas mot andra typer av företag. Fortfarande står exportindustrin för stora delar av BNP men ökningen av antal anställda sker i mindre företag och mer kunskapsintensiva företag. Vi kan då inte utgå från gamla skattemodeller som missgynnar en tillväxt i dessa företag.

Den internationella konkurrensen och globaliseringen gör att vi inte längre kan försvara en hög skattepolitik för företag och inkomsttagare om man inte direkt kan påvisa stora kvalitativa skillnader mellan den sjukvård, äldreomsorg samt infrastruktur som Sverige har jämfört med exempelvis andra europeiska länder. Effekten blir annars bibehållen hög skatt samtidigt som allt fler måste skaffa sig privata försäkringar och egna skyddsnät. Tålamodet kommer tryta hos svenska skattebetalare.

Insikten och omställningen är plågsam men har pågått under en längre period. Svenska företag måste få ungefär samma villkor som sina europeiska kollegor annars flyttar huvudkontoren och tillverkningen till andra länder. Effekterna kan vi annars märka genom undersökningar som pekar på att var tredje svensk bolagskoncern betalar inget eller mycket lite i skatt. Det måste betonas att bolagen följer alla skattelagar.

Almega har beställt en undersökning av Handelns utredningsinstitut som visar att det svenska skattesystemet inte behandlar alla branscher och företag lika. Tvärtom missgynnas särskilt de kunskapsintensiva företagen. Dessa bolag växer och gör det snabbt. De finns i storstäderna och anställer allt fler personer. Jämfört man internationellt så ökar tjänstesektorn snabbt.

Ett nytt skattesystem måste anpassas efter dagens samhällssystem där alltfler blir äldre och lever längre. Det skapar ett tryck på den yrkesverksamma befolkningen att producera mera och vara effektivare. Därför är utmaningen stor för att få in ungdomar och utlandsfödda i meningsfulla arbeten.

Insikten finns hos Finansminister Anders Borg men han kan inte skapa några genvägar. Hög ungdomsarbetslöshet och för hög arbetslöshet bland utrikesfödda beror på att skatterna på arbete och anställda är för höga, säger Anders Borg. Därför behövs en tydlig förändring. Alliansregeringen har satsat på ett lärlingssystem och sänkt arbetsgivaravgiften för unga upp till 26 år. Likafullt har Sverige klart högre ungdomsarbetslöshet än Danmark, Tyskland och Nederländerna. I ett arbetsmarknadssystem där facken, helt naturligt, försvarar sina medlemmars intressen blir det de som redan är inne på arbetsmarknaden som får sin position förstärkt. Den svenska modellen fungerar inte längre som det är tänkt – det behövs nya spelregler.

Ett nytt skattesystem måste ha sin utgångspunkt i två fundamentala grunder:

1. Neutralitet och likformighet i beskattningen. Ett skattesystem måste vara överblickbart, förutsebart och upplevas rättvist av varje medborgare. Det blir svårt för vem som helst att förklara bort att ett system med platt skatt är det mest överblickbara för vem som helst som skall försöka förstå hur mycket man betalar i skatt. Det är rättvist när alla betalar lika mycket procentuellt i skatt. Ett skattesystem som blir kraftigt progressivt fördelar om inkomsterna och blir ett fördelningspolitiskt instrument. I samma stund uppstår diskussionen om vad som är mest rättvist. Man slipper att ta in skatter för att sedan dela ut resurser och bidrag. Avdrag och bidrag blandas och alltfler blir beroende av just bidrag och avdrag.

2. Stöd för de som har små inkomster eller inga alls. Det finns alternativa system som är en ersättning till de som stå till arbetsmarknadens förfogande. De ges en generell ersättning baserad på en ”garantiersättning” eller existensminimum. Detta system kan kombineras med försäkringssystem. Det andra systemet heter Earned Income Tax Credit (EITC) vilket är ett system med en spärr så att bidraget bara ges till dem som arbetar deltid och/eller med låg lön. I båda systemen finns en brytpunkt. Under brytpunkten ges bidrag och över brytpunkten ges inga bidrag. Det finns olika för- och nackdelar med systemen. Generellt skulle alla tjäna procentuellt lika mycket på en ökning av arbetsinkomsten. Det är dessutom en fördel att systemet garanterar att ingen hamnar under fattigdomsgränsen. 

I dag finns olika system för att bedöma existensminimum. Socialstyrelsen räknar på sitt sätt och är arg på "Riksnormen för försörjningsstöd". Därtill har vi Kronofogden som räknar på ett "förbehållsbelopp" sist men inte minst har vi alla kommunerna som utgår från det man en gång kallade "socialbidrag". Socialbidrag heter egentligen ekonomiskt bistånd. Hos kommunen där man bor kan man söka ekonomiskt bistånd till försörjningen (försörjningsstöd) eller till andra behov som exempelvis läkemedel, tandvård, glasögon eller hemutrustning. Försörjningsstödet består av dels riksnormen, dels skäliga kostnader utanför riksnormen. I riksnormen ligger kostnader som är någorlunda lika för alla. Till exempel ingår kostnader för mat, kläder och hygien. Socialtjänsten kan beräkna beloppen i riksnormen till en högre eller lägre nivå om det finns särskilda skäl. Ett hushåll kan ha en högre kostnad än normalt för exempelvis mat, eller sakna en kostnad som ingår i riksnormen. Det öppnar för en godtycklig bedömning. Vi borde kunna renodla detta system för att kunna ge en ersättning där individen slipper att bli utsatt för kontroll och godtycklig bedömning beroende på var man bor eller hur socialtjänsten just nu bedömer situationen.

Vi har ett sextiotal olika bidragssystem i Sverige och det mesta går genom Försäkringskassan. Det är omöjligt att särskilja bidrag från rena försäkringssystem i statens budget. Därtill har vi avdragssystem som mer liknar bidrag och det är svårt för den oinvigde att lära sig. Att rensa i denna djungel av bidrag och avdrag är för svårt - bättre ta bort det mesta till förmån för ett enklare system men med en garanti för de som tjänar lite eller inget alls.

När förra skattereformen infördes fanns ingen stor och bred politisk enighet som man nu vill göra gällande. Det var socialdemokrater och folkpartister som kom överens ”en underbar natt”. Uppgörelsen skedde över blockgränsen. En kommande skattereform blir mer omfattande och måste minst omfatta ett samförstånd mellan moderater och socialdemokrater men hellre fler partier. Det måste föregås av en öppen debatt om vilket samhälle vi kommer att möta i framtiden. Uppgörelsen skall gälla i minst 10-20 år framöver.

Jan Rejdnell

I Sverige finns i dag rekordlågt antal lediga lägenheter, endast 900 stycken i städer med fler än 75 000 innevånare och 14 000 totalt. Samtidigt beviljas i år ca 75 000 nya uppehållstillstånd till främst flyktingar och anhöriga till dem som redan fått uppehållstillstånd. Det är en ekvation som inte går ihop. De flesta som kommer till Sverige vill bo där det finns möjligheter till jobb men där finns inga bostäder. 

Det behövs snabbt nya tillfälliga boenden runt storstadsområdena! Det är dags att bygga portabla modulboenden som går att flytta på till nya ställen och som inte behöver permanentas. Faktiskt är situationen och behovet av bostäder liknande för många ungdomar. Situationen kräver ett nytänkande annars hamnar allt fler invandrare på orter där det inte ens på sikt finns arbetstillfällen. Det går inte att vänta på nya förenklade byggregler som skall ge bostäder i framtiden. Bostadsministern måste sätta sig ned med kommunerna runt storstäderna och lösa bostadsproblemen. 

I dag måste Migrationsverket erbjuda allt fler invandrare ett anläggningsboende eftersom alternativet med eget boende blir att svårare att ordna. Trångboddheten i invandrartäta områden är omvittnat stor och antalet lediga lägenheter i större städer är i princip obefintligt. Alternativet är att allt fler flyktingar och invandrare bosätter sig på orter där arbetslösheten redan är omfattande. Migrationsverket har redan i dag stora utmaningar med att hitta tillfälliga boenden under asylsökningstiden.

Tidigare har de flesta invandrare och asylsökande ordnat eget boende (EBO) men idag då det inte går att hitta bostäder och då det redan är trångbott i många invandrartäta områden bor 60 procent av de asylsökande i anläggningsboende, mot tidigare 40 procent. Behovet av denna boendeform fortsätter också att öka. 

Migrationsverkets prognos för antalet asylsökande är ca 32-35 000 personer för 2012. Det är en ökning sedan föregående år då 31 819 personer sökte, vilket är det högsta antalet sedan 2007.  Utvecklingen i världens oroshärdar i främst Afghanistan och Somalia påverkar strömmen av flyktingar och asylsökande. Även oroligheterna i främst Syrien påverkar. Utöver detta tillkommer en kraftig anhöriginvandring på grund av nya regler.  

Genom ett beslut i Migrationsdomstolen ändras villkoren för anhöriginvandring på ett radikalt sätt. Det kommer att bli lättare för barn och föräldrar som har svårt att styrka sin identitet att förenas med sin familj i Sverige. Det rör främst många barn och anhöriga från Somalia. Släktskap kommer att kunna styrkas med DNA istället för pass. Detta innebär ett ökat antal ansökningar från anhöriga men gör också att fler väljer att söka asyl i Sverige när de vet att det är möjligt för familjen att komma efter. 

Migrationsverket tror att detta ytterligare ökar strömmen av anhöriga med 18 500 personer i år. Därtill ökar antalet ensamkommande flyktingbarn enligt prognosen med 3 100 barn. Till detta skall man lägga en ökande arbetskraftsinvandring från främst Medelhavsländerna som Grekland, Spanien och Portugal. En fördubbling har skett under 2011 från dessa länder. 

Alla dessa personer måste ha någonstans att bo.

Migrationsverkets verksamhets- och kostnadsprognos daterad den 22 februari 2012 som ställts till regeringen ringer i alla larmklockor. 

Alla som söker asyl eller kommer till Sverige får inte stanna men måste bo någonstans under ansökningstiden. Detta belastar Migrationsverkets anläggningsboenden – vilka redan är överbelagda. Verket får inhysa flyktingar på motell, hotell och andra typer av tillfälliga boenden.  Det råder kraftig brist på anläggningsplatser och på många platser handlar det om akuta behov. 

Ett stort antal ärenden ligger dessutom för avgörande och under tiden skall dessa personer ha någonstans att bo. 

Invandrarna fastnar på grund av bostadsbristen i Migrationsverkets tillfälliga anläggningsboenden och etableringsplanen kommer inte igång. Svårigheten att kommunbosätta leder till att fler med ett uppehållstillstånd är inskrivna i mottagningssystemet under längre tid. 

Många kommuner har minskat sin organisation kring mottagande efter etableringsreformen vilket ytterligare försvårar möjligheterna till att få tag på bostäder när man skall ta emot invandrare. Kommunerna har lagt en större del av ansvaret på Arbetsförmedlingen trots att det är kommunen som skall ge innevånarna i kommunen ett boende. 

I de överenskommelser som finns mellan Migrationsverket och 272 kommuner omfattar endast 15 786 platser för mottagande och av dessa är 4 959 platser för anvisning. Behovet kan komma överstiga det dubbla för mottagande och även för anvisningsplatser.

Befolkningstillväxten bestod i januari 2012 till hela 85 procent av personer födda utomlands (åldrarna 15-74), jämfört med året innan, vilket är en historiskt hög andel. Under bara fem års tid har andelen ökat från 50 till dagens 85 procent. I vissa kommuner som Södertälje utgörs nästan hela ”tillväxten” av fler antal bidragstagare som inte har arbete. 

I de områden som växer befolkningsmässigt, dvs. förorts- och pendlingskommuner till storstäder, byggs ett mycket begränsat antal nya bostäder. Bostadsministern debatterar med kommunerna runt storstäderna om vem som skall står för infrastrukturen i samband med ett bostadsbyggande. Utredningar pågår och under tiden händer inte mycket. 

Samtidigt sker snabbt en avfolkning i små kommuner där det finns bostäder. Trenden är att invandrare hamnar i avfolkningskommuner med låg tillväxt där det är ont om arbetstillfällen. Kommuner med ett minskat antal boende är mer och mer beroende av de bidrag och stöd staten kan ställa upp med i kombination med det kommunala utjämningssystemet. Dessa kommuner har en enorm utmaning med den egna kommunala ekonomin.

Lars Bäckström, landshövding för Västra Götaland, regeringens nya nationella samordnare för snabbare bosättning av nyanlända invandrare, får en akut och tuff uppgift. 

Jan Rejdnell
Per Pettersson 

Först 2006 och igen 2010. Efter att den svenska borgerligheten lagt sina åsiktsskillnader åt sidan blev det plötsligt möjligt för de fyra partierna i den nya Alliansen att inte bara ta regeringsmakten från Socialdemokraterna utan dessutom hålla den över nästa val, om än skadeskjutna av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Efter valet 2006 talades det om kommande systemskiften och från vänsterhåll varnade man för än det ena, än det andra. I början hade Alliansen också ett högt reformtempo – ingen visste ju om man skulle ha mer än fyra år på sig att förändra saker och då gällde det att göra så stor skillnad som möjligt.

Efter valet 2010 förändrades detta. Plötsligt hade den nya, enade borgerligheten bevisat att det gick att vinna val även om man inte var socialdemokrat. Reformtempot avtog och istället blev fokus på att förvalta regeringsinnehavet, skynda långsamt och göra långsamma, ansvarsfulla förändringar av systemen. De egna reformerna började utvärderas för att justeras där så behövdes. De storslagna visionerna ersattes av förvaltarens närsynta glasögon – Fredrik Reinfeldt gick till och med så långt som att varna för visioner. 

Så länge partierna i oppositionen hade ledarskapsproblem eller enbart tilltalade snäva väljargrupper gick det an. Det enda partiet i oppositionen med viss framgång, Miljöpartiet, valde man att ha överläggningar och lansera reformer tillsammans med. Opinionsundersökningarna gav gång efter annan Alliansen en klar ledning över den rödgröna oppositionen. 

Så är inte längre fallet. Socialdemokraterna förefaller äntligen ha hittat en partiledare som inte bara inger förtroende i de egna leden, utan även tilltalar bredare väljarlager. Vänsterpartiet har ersatt en ledare som länge vägrade sluta kalla sig kommunist, med en ledare som villigt erkänner när han håller med Alliansen – även om det förstås inte är ofta – och jobbar på att plocka gröna röster från Miljöpartiet. Även Miljöpartiets nya språkrör börjar bli varma i kläderna. Alliansen kan räkna med en hårdare strid om väljarnas röster framöver.

I det ljuset är Alliansens brist på visioner än allvarligare. Många liberaler känner sig idag svikna av de flesta partierna. Miljöpartiet skördar framgångar i de liberala lägren genom sitt fokus på livsstilsliberalism och starka fördömande av de bland Alliansen och Socialdemokraterna så populära övervakningslagarna. Miljöpartiets ekonomiska politik lämnar förstås en del att önska för en liberal, men det är lätt att hitta väljare som prioriterar frihet på internet och frihet från konstant övervakning och kontroll. Det goda samvete man får av att rösta på ett parti vars hjärtefråga är miljön är en extra bonus. Miljöpartiet är inte rädda för att ha visioner, hur naiva eller svåra att genomföra de än må vara. Det attraherar många, speciellt unga, väljare.

Med den visionslöshet som råder är det inte konstigt att det bubblar och sjuder i den liberala grytan. Tankesmedjan liberalerna startade i höstas som en av alla rätter på det veritabla smörgåsbordet av nya liberala initiativ som kommit ur den hittills. Genom tio rapportområden vill vi presentera visioner och idéer som inte lappar och lagar befintliga system, utan utmanar det svenska politiska systemet i grunden. Nya skattesystem, nya tankar om integration och en uppgörelse med vår lösa syn på äganderätten är några av de områden som kommer att granskas. 

Andra liberala initiativ som redan sett dagens ljus är den liberala nyhets- och debattsajten Frihetssmedjan, projektet Liberaldemokraterna som siktar på att grunda ett nytt liberalt parti med sikte på riksdagen och Cybercentern utmanar resten av Centerpartiet med sina mer radikala idéer. Allt detta på ett drygt år efter valet som gjorde förändrarna i Alliansen till förvaltare. Listan kommer säkert att bli längre över de kommande åren, åtminstone om regeringen fortsätter på den inslagna vägen.

Visioner är grundläggande för politiken. Den som inte har visioner om vart samhället ska ta vägen har inte i politiken att göra. Det är en klyscha, men att politik är att vilja är och förblir en ganska bra beskrivning. Förvaltning och detaljer kan lämnas till tjänstemän, politikens uppgift är att ge dem karta, kompass och tydlig vägbeskrivning för vart de ska köra statsapparaten. Även om Fredrik Reinfeldt varnar för visioner har han säkert ett gäng sådana själv, där de flesta går ut på att bryta den långvariga socialdemokratiska hegemonin en gång för alla, oavsett kostnad på kort sikt. Om det en gång gått att bevisa att borgerligheten kan vinna val lika naturligt som vänstern, kommer det att vara lättare att i framtiden genomföra fler reformer och visioner. Det är alla inbitna moderaters våta dröm, men när den rödgröna oppositionen nu skärpt till sig kommer den inte att räcka för att vinna nästa val. Frågan är hur lång tid det kommer att ta för Fredrik Reinfeldt att inse detta.

Per Pettersson
Utredare och kommunikatör, Tankesmedjan Liberalerna 

Sverige är ett kallt land, åtminstone halva året. Temperaturskillnaderna är dessutom stora mellan norr och söder. Detta enkla faktum har fått konsekvenser för energipolitiken och har lett till åtgärder som är direkt osmarta ur klimatsynpunkt.

Sedan 30 år har vi i Sverige en diversifierad elskatt, där konsumenter i söder betalar mer än konsumenterna i norr. Anledningen är att det är kallare i norr och att det därför är dyrare att värma upp sin villa där. Efter att den infördes har skatterabatten egentligen aldrig problematiserats. I den senaste energipolitiska utredningen nämns den i förbifarten och det konstateras att el som uppvärmningskälla därmed i praktiken är subventionerad gentemot andra uppvärmingsformer. Ingenstans står det dock att detta skulle vara ett problem.

Den som någon gång diskuterat uppvärmning och energiförbrukning med fackmän vet dock att direktverkande el som uppvärmningskälla är bland det minst effektiva du kan använda dig av. För att sätta det i perspektiv så värmer ungefär 30 procent av hushållen i Sverige sina hus med elektricitet. Av den totala energin som går åt till uppvärmning står dock elektriciteten för 56 procent. En del av förklaringen är självklart att villor i större utsträckning är eluppvärmda medan lägenheter, med mindre boyta och därmed uppvärmningsbehov, oftare värms med exempelvis fjärrvärme. Även med det i åtanke är det dock tydligt att elvärmen är ineffektiv och därmed också en klimatbov.

Det här är något som riksdagen också insåg 2005 och införde därför ett tidsbegränsat bidrag till hushåll för att byta ut direktverkande el, oljepannor och andra äldre former av uppvärmning till nya, klimatsmarta och effektiva uppvärmningssystem. Bidraget var 30 procent av konverteringskostnaden, med ett maxtak för varje bostad. Bidraget blev populärt, men när det löpte ut den sista december 2010 förnyades det inte av riksdagen.

Med allt högre elpriser och med de nya elhandelsområdena i Sverige är det tydligt att energieffektiviseringar fortfarande är nödvändiga. Det är dags att ta en ny titt på subventioner till de hushåll som ställer om från gamla uppvärmningsformer till moderna och effektivare.

Istället för att införa ytterligare ett bidrag bör en ny subvention istället utformas som ett avdrag. Vi har redan idag ROT-avdraget som hanteras av byggföretagen och där det inte behövs ansökningar, blanketter och administration för privatpersonerna – ROT-avdraget ingår i offerten. På samma sätt bör ett nytt avdrag för omställning och energieffektivisering se ut, men där inte bara byggtjänsterna utan även materialkostnaderna omfattas av avdraget. Allt för att underlätta för privatpersoner att dra nytta av avdraget och göra det än mer attraktivt.

Något det förra bidraget inte heller tog hänsyn till var övriga energieffektiviseringar. De hus som värms upp med el är i många fall äldre hus med dålig isolering. Den som gör tilläggsisoleringar och andra energibesparande åtgärder måste kunna göra avdrag för dem också. Målet med en subvention måste vara att få ner energianvändningen och då är det ju rent utsagt dumt att göra skillnad på olika åtgärder.

Hur stort ska då ett avdrag vara? Den frågan går att diskutera länge och en statlig utredning skulle säkert kunna ägna ett år eller så åt att räkna på den mest optimala nivån. Men varför göra det svårt för oss? Ett enkelt räkneexempel visar hur avdraget skulle kunna se ut och ändå ligga på ungefär samma nivå som det tidigare bidraget. 

Redan idag har vi ROT-avdraget, som ju uppenbarligen omfattar också ombyggnation av den här typen. Det avdraget uppgår till halva arbetskostnaden. Då återstår alltså materialkostnaden. För byggvaror är momsen, som på de flesta andra varor, 25 procent. Det innebär alltså att 20 procent av konsumentpriset består av moms. Den enkla lösningen är alltså att återbetala momsen på de varor som använts till den här typen av åtgärder. Om vi antar att materialkostnaden är dubbelt så hög som arbetskostnaden landar avdraget på 30 procent av den totala kostnaden. Enkelt så det förslår.

Det enda som återstår är nu politisk vilja, som det så ofta är. Miljöpartiet har byggt större delen av sin energipolitik på att vi ska använda energi effektivare och borde inte vara svårövertalade. Antagligen är det inte svårt att få med sig resten av den rödgröna delen av oppositionen. Med andra ord ligger bollen hos tre ministrar: energiministern, miljöministern och näringsministern. En åtgärd som skapar fler jobb i byggsektorn, är bra för miljön och minskar elnotan för de av allt högre elpriser hårt ansatta villaägarna måste låta som en dröm i deras öron. Det blir upp till dem att övertyga resten av regeringen om att ett avdrag för energieffektivisering nog inte är en så dum idé ändå. 

Per Pettersson
Utredare, Tankesmedjan Liberalerna 

I slutet av januari var 405 000 personer öppet arbetslösa eller inskrivna i program med aktivitetsstöd. 8,7 procent av arbetskraften.

Riktigt illa ser det ut för dem som gått utan jobb i mer än två år, rapporterade Ekot. I januari 2006 var de 28 000, idag 68 000, och en allt större andel är ungdomar.

Räkna med att många jobbsiffror kommer att jämföras med läget 2006. Det året fick Sverige en ny regering, som vann valet på ett engagerat budskap om minskat utanförskap och att fler skulle i arbete. 

Under 2010 fanns det 1 246 000 ungdomar i Sverige i åldrarna 15-24 år. Av dessa ingick drygt hälften i arbetskraften.

Under det fjärde kvartalet 2011 var drygt 124 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. Detta motsvarar en relativ arbetslöshet på cirka 21 procent, ej säsongsjusterat. Sverige har en ungdomsarbetslöshet som ligger över snittet för EU. 40 procent av de öppet arbetslösa är ungdomar. Även under högkonjunktur uppgick ungdomsarbetslösheten till över 25 procent (andra kvartalet 2008). 

Höga ingångslöner, brister i utbildningssystemet och en stel arbetsrätt nämns ofta som orsaker bakom problemet. Allt detta resultera i att ungdomar studerar längre och kommer ut sent på arbetsmarknaden. Diskussionerna om höjd pensionsålder eller rättare sagt att fler skall arbeta fram till 75 år skulle lika gärna kunna handla om hur vi får ut fler ungdomar på arbetsmarknaden tidigare än som nu är fallet

Främst Socialdemokrater och Moderater har en styvnackad hållning att reglerna skall hållas på arbetsmarknaden. Det innebär höga ingångslöner och att arbetsrätten med LAS skall hållas. Skillnaden mellan ungas ingångslöner och lönerna för äldre, mer erfarna, anställda är ofta relativt små i Sverige.

I hela Europa har vi en hög ungdomsarbetslöshet. Värst är Spanien och Grekland där hälften av ungdomarna går utan arbete. Men det finns exempel på motsatsen som Tyskland och Nederländerna där ungdomsarbetslösheten är på en nivå som snart arbetslösheten är i Sverige dvs. runt 10 procent. Det finns exempel på annan arbetsmarknadspolitik än den svenska modellen. Det viktiga måste nu vara i en inbromsande ekonomi att få ut unga på arbetsmarknaden. Det första ingångsjobbet är viktigt. 

Förslagen om utökat lärlingssystem, yrkesutbildningar och införandet av särskilda ungdomsavtal som Folkpartiet föreslagit är bra och nödvändigt för alternativet heter arbetslöshet. 

Det är viktigt att insatserna för att få ner ungdomsarbetslösheten görs nu och inte efter kommande lågkonjunktur. För varje lågkonjunktur förvärras ungdomsarbetslösheten. Senast var minskningen av andelen sysselsatta personer under 25 år nästan fem gånger större än bland övriga svenskar.

Att ungdomar råkar värst ut i lågkonjunktur har strukturella orsaker. Turordningsreglerna vid uppsägningar i lagen om anställningsskydd (LAS), ständigt höjda ingångslöner och dålig koppling mellan utbildning och arbetsliv gör att unga har svårt att hitta jobb, men också är de som oftast tvingas lämna sina jobb först vid neddragningar.

Åtgärder:

- Lokalt måste nu arbetsgivare gå samman, likt man gjorde i Östersund (”Uppropet – jobb till våra ungdomar”) och skapa så många praktikplatser som möjligt. 

- Eftersom Sverige tillhör de länder i Europa som har lägst andel unga företagare borde regeringen pröva förslaget om att ta bort F-Skattsedeln för unga upp till 25 år. Följ modellen från Kanada där man kan fakturera upp till 200 000 kr utan att debitera moms. 

- Använd EU:s strukturfonder med riktade program för att få ned ungdomsarbetslösheten. 82 miljarder euro finns fortfarande outnyttjade för medlemsländerna. 

- I Tyskland och Danmark - som har en av den lägsta ungdomsarbetslösheten i Europa – är att det finns fungerande lärlingsinriktade yrkesutbildningar. 

I Sverige har facket alltid förklarat att vi inte skall ha subventionerade låglönejobb som det är svårt att försörja sig på. Men hur skapas ”riktiga” jobb. Ofta är ett sämre betalt arbete den första erfarenheten in på arbetsmarknaden och som gör att man kan skaffa sig ett varaktigt arbete utifrån de erfarenheter man skaffat sig från flera kortare arbeten. Bara för att arbetet inte är utrustat med ett fast anställningsavtal och hög lön så kan det mycket väl vara ett ”riktigt” jobb. 

Sedan har svensk arbetsmarknadspolitik alltid utgått från olika stöd till individen. Att ta in en lärling och skapa en utbildning inom bolaget kostar pengar. I Sverige är det alltid skolor bekostade av staten och kommunerna som skall ordna yrkesutbildningarna. I till exempel Tyskland har staten däremot genom lagstiftning ålagt företagen att ordna lärlingsutbildning. Det är dags att föra dialogen direkt med arbetsgivarna om vad som krävs för att ett lärlingssystem skall börja fungera på allvar i Sverige. 

Jan Rejdnell

"Sverige är en åsiktsdiktatur", sa Curt och ställde ner kaffekoppen. Curt gillar radioprogrammet Spanarna. Det går ut på att tre spanare levererar var sin berättelse och låter de andra gissa vilken tes om framtiden som beskrivs. Varje berättelse skall innehålla tre tunga argument. Curt vänder alltid på detta och spikar tesen först och ser uppfordrande på deltagarna kring kaffebordet efter argumenten. Men vi brukar först angripa tesen.

"Sverige har ju inga koncentrationsläger för dem som avviker från det politiskt korrekta", var vår invändning. Men vi fick ge oss inför Curts argument. Vi var ju civiliserade och hade starka mobbingkulturer i stället. Avvikare fick magsår eller andra stressrelaterade symptom. Får man inte vara med så bryter utanförskapet ner en psykiskt. När omgivningen hela tiden signalerar att man uppträder konstigt och har avvikande synpunkter så anpassar man sig eller går under. "Man utvecklar själcensur." sa Curt och fortsatte, "Det finns ju en och annan outsider även i Sverige, som Nelson Mandela, Lech Walesha och Vaclav Havel men alltför få."

En demokrati kräver frimodiga medborgare som vågar diskutera och ser detta som en problemlösande metod. Det kräver liberala människor. Det måste ses som liberalismens första linje. Utan individuell tillämpning av den liberala friheten att få sina argument mötta med respekt finns ingen effektiv demokrati. "Svensk Kommunrating som har som värdegrund att främja det kommunala självstyret måst väl ha som ambition att under presentationerna av analyser få en öppen diskussion om den ekonomiska verklighet som visas?" frågade Curt.

Jag minns ett kommunalråd som hälsade mig välkommen inför en analysdag med orden, "Innan jag kom ur pyjamasen i morse hann jag ringa tre samtal till Stockholm för att få reda på vilka beslut vi skulle fatta ..." och så fick jag en beskrivning av tre ärenden och vad som skulle beslutas. Det var en tråkig dag med tysta åhörare och efteråt var kommunalrådet missnöjd. Han vill ha reda på vad han skulle besluta i ekonomiska frågor och inte varför. Dessutom stämde inte den beskrivning av ekonomin i kommunen som jag hade gett med deras partiprogram som han ansåg var en objektiv sanning. Han skulle skicka över det. Det var inte mycket diskussion och kommunalt självstyre där inte. Och Curt hade fått sin spanings första argument.

"Du har ju jobbat utomlands under tre år och berättat hur du blivit bemött där!", sa Curt. När du framför en åsikt säger någon, "Vad intressant! Jag tycker tvärt om..." och så är diskussionen igång. Är man i Sverige bjuden till någon och framför en åsikt kan det bli isande tyst kring bordet och värdinnan byter snabbt samtalsämne. Här avhandlas ofarliga ämnen på ett korrekt sätt om man vill delta i sällskapslivet. Allas självcensur ligger som en permafrost över samvaron.

"Du ska få ditt tredje argument", sa jag. För några år sedan hade jag uppdrag i Strömstad. Det var aldrig problem att få hotellrum där men så hade de biblioteksmässa. Per telefon hittade jag ett hotellrum i Halden i Norge. Färden gick över Dals-Ed och in över gränsen. Man märkte tydligt när man passerade gränsen. På den svenska sidan var de flesta brevlådor gröna och satt uppspikade på samma höjd med samma mellanrum på länga ställningar. På den norska sidan var ingen brevlåda lik den andra. De hade olika färg och alla satt på varsin stolpe på olika höjd.

I baren på hotellet i Halden hade jag tillfälle att byta historier med några norrmän. Visst, de hade sverigehistorier om oss också. Efter ett tag sa en att det också fanns en sverigegåta. Den löd; "Gissa varför alla svenskar går med händerna i byxfickorna". Efter många gissningar fick jag reda på svaret. "Ni skäms för att ni till och med har olika långa fingrar."

Det är inte Norge som är "den sista Sovjetstaten". Där i Halden blev jag outsider och fast positionerad i liberalismens första linje.

Hans Jensevik
VD Svensk Kommunrating

I Sverige finns det 914 000 företag. Av den totala befolkningen är runt 7 procent företagare eller har registrerat in sitt företag. I Sverige finns det dubbelt så många företag som det finns företagare. Dessutom drivs 74 procent av alla företag i Sverige enbart av företagarna själva, det vill säga, utan anställda. Antalet mikroföretagare som har 1-9 anställda är dessutom över 22 %. Dessa två grupper utgör 96 procent av alla företag i Sverige. Av det totala antalet företag så är nästan alla uteslutande små, mycket små. Ändå behandlas dessa företagare som potentiella storföretagare. Regelkrångel och blanketterna har inte blivit så mycket färre under de senaste åren.

Med relativt enkla medel skulle man kunna underlätta livet för alla småföretagare. Sverige står dessutom inför en omvälvning i närtid. Eftersom Sverige har den äldsta stammen av företagare i Europa kommer merparten av alla företag behöva byta ägare inom tio år med anledning kommande generationsskiften.

Efter nedslag i verkligheten av radioprogrammet Kaliber har politiker hos socialdemokrater och Miljöpartister vaknat. Nu kräver de att alla med F-skattesedel skall ha minst två uppdragsgivare. Detta krav utan att förstå att man kan både vara företagare och anställd samtidigt. Dessa politikers nedslag i verkligheten är en önskan om att återställa det gamla samhället där alla skulle vara anställda. En strikt uppdelning mellan löntagare och företagare där de senare levererar in sina skatter och egenavgifter i förväg innan ens intäkterna flutit in.

Genom den dispositiva arbetsmarknadslagstiftningen med LAS och turordningsregler har arbetsmarknadens parter medverkat till uppdelningen olika grupper på arbetsmarknaden av visstidsanställda, uthyrningsföretag, egen företagare och fast anställda. Ingen kan garantera tryggheten i arbetslivet med den fyrkantighet som präglar svensk arbetsmarknad. Istället bör man underlätta så fler kunde få sin egen försörjning.

Den som vill ansöka om F-skattsedel möter idag regelkrångel och byråkrati. Långt innan verksamheten är igång tvingas du svara på frågor om verksamheten, hur många uppdragsgivare du har och så vidare – trots att du de facto inte kan ha någon formell uppdragsgivare förrän du har fått ditt företag registrerat. Dessutom omfattas du som egenföretagare inte av de trygghetssystem som majoriteten av den svenska befolkningen tar för givna. Som egenföretagare har du fler karensdagar, du omfattas inte av a-kassan på samma sätt som löntagare och din pension måste du ta hand om själv.

I andra länder tänker det offentliga helt annorlunda. I Kanada finns det ingen F-skattsedel att söka över huvud taget. Ditt företag existerar så snart du hittar din första kund och det är först i deklarationen du redovisar inkomst från lönearbete respektive företagande. Upp till omkring 200 000 kronors omsättning behöver du inte heller lägga på moms på dina inkomster. Hela systemet är byggt för att uppmuntra till företagande och entreprenörskap.

Det svenska systemet med minutiös kontroll och blanketter och kontrolluppgifter till fördärvelse talar ett helt annat språk. Här är syftet att klart och tydligt skilja ut företagarna från löntagarna och skapa ett motsatsförhållande mellan dessa. Sannolikt har den svenska modellen, med löntagare och arbetsgivare som motstående parter, en del att göra med att detta tankesätt fortfarande finns kvar. Samtidigt är all byråkrati och regelkrångel till stor del en förlegad kvarleva från eran innan datorerna möjliggjorde enklare kontroller och administration. Precis som på så många andra håll i samhället har dock detta fossil blivit kvar, trots att behovet försvunnit.

Det är hög tid att skattesystemet reformeras från grunden och anpassas till en ny tid, där företagande är lika naturligt som anställning och där den nya teknikens möjligheter utnyttjas för att minimera regelkrångel och onödig byråkrati. Vissa har föreslagit att alla ska få en F-skattsedel från födseln. Vi vill gå ett steg längre och avskaffa hela behovet av en speciell F-skattsedel. Vem som helst bör kunna redovisa inkomster från såväl anställning som företagande utan att på förhand behöva redovisa en verksamhet som ännu inte existerar.

Staten finns till för medborgarna, inte tvärtom.

Per Pettersson
Jan Rejdnell

En kritisk genomgång av det svenska skattesystemet – tjugo år efter ”Århundradets skatte-reform” – visar hur avvikelser skapat ett skattesystem som idag mer liknar ett lapptäcke. Momsen är inte densamma på alla varor och tjänster vilket skapar snedvridningar. Olika skatter gör det alltmer svåröverblickbart för den vanlige medborgaren att kunna se vad som blir kvar efter skatt vid exempelvis en löneförhöjning. Vi har skatter som värnskatten, den kommunala fastighetsavgiften, stämpelskatter och kapitalvinstskatten på eget boende som alla skulle ersättas med en ny enhetlig skatt. Det är också önskvärt att kapitalinkomst- och bolagsskatten justeras till en nivå med övriga europeiska länder för att uppnå samma förutsättningar i konkurrensen.

Det har nu gått tjugo år sedan genomförandet av ”Århundradets skattereform”. Reformen var ambitiös och innehöll en kombination av sänkta skattesatser och breddade skattebaser. Dessa förändringar omfattade cirka 100 miljarder kronor, eller 6 procent av BNP. Reformen var inget man genomförde över en natt även om överenskommelsen kom till vid ”en underbar natt” som en av förhandlarna uttryckte det efteråt. Under en process var det en rad akademiker, skatteexperter, politiker och representanter från de viktigaste intressegrupperna som deltog i arbetet. 

Senaste åren har en rad politiska partier uttryckt ambitionen att göra om nuvarande skattesystem. Man har dock inte närmat sig frågan mer än så. Det beror säkert på komplexiteten men också en avsaknad av tänkbara modeller att diskutera från. 

Ett nytt skattesystem måste anpassas efter dagens samhällssystem där alltfler blir äldre och lever längre. Det skapar ett tryck på den yrkesverksamma befolkningen att producera mera och vara effektivare. Vi måste även stimulera företagandet i de mindre företagen att mer prioritera att växa. En tilltagande globalisering gör att de gamla politiska och framförallt finanspolitiska instrument inte längre fungerar som förr. 

De grundläggande principerna bakom skattereformen var neutralitet och likformighet i beskattningen. Så bör även kommande skattereform utformas. Ett skattesystem måste vara överblickbart, förutsebart och upplevas rättvist av varje medborgare. Dagens system

innehåller en stor demokratisk brist, i sin oöverskådlighet. 

Genom att beskatta alla former av inkomst och konsumtion med generella skattesatser stärktes den horisontella rättvisan, det vill säga principen att skattebetalare med samma betalningsförmåga ska betala samma summa i skatt. Breddningen av skattebaserna i skattereformen främjade också målet om vertikal rättvisa, det vill säga principen att skattebetalare med större betalningsförmåga ska betala mer i skatt, eftersom de många skatteavdragen och särskilda bestämmelserna i det gamla skattesystemet oftare gynnade höginkomsttagare, som hade bättre möjligheter att skatteplanera.

Sedan dess har systemet urholkats med differentierad moms, införande av värnskatten, fler dolda skatter och högre avgifter samt skattebidrag till investeringar i egnahemsbostäder (fastighetsskattereformen). 

Jobbskatteavdrag har avsikten att stimulera arbetskraftsdeltagandet, och flertalet införanden av jobbskatteavdrag ger också större skillnader mellan de som har ett arbete och de som inte har det. I en lågkonjunktur kan det slå hårt i privatekonomin för den som plötsligt blir av med arbetet. Kombinationen av reglerna för beräkning av jobbskatteavdraget och reglerna för grundavdraget skapar ett ytterst komplicerat system som sannolikt försvagar den positiva effekt som jobbskatteavdraget skulle kunna ha på arbetskraftsutbudet. Reglerna skulle förenklas om det aktuella inkomstbaserade grundavdraget ersattes med ett enhetligt avdrag för alla skattebetalare.

Grundavdraget, jobbskatteavdraget och skattereduktionen för allmän pensionsavgift har haft fokus på att minska skattebetalningarna för låg- och medelinkomsttagare. Därför har vi ett av de jämnaste skattesystemen i världen. De olika avdragen och skattereduktionerna minskar skatteintäkterna med betydande belopp. Kompensation för egenavgifter som infördes åren 2000–2006 motsvarar 86 miljarder kronor 2009. Jobbskatteavdragen som infördes 2007–2009 och motsvarar idag 64 miljarder kronor (år 2009). Grundavdraget har förändrats i flera avseenden sedan skattereformen, senast 2009 då ett förhöjt grundavdrag för ålderspensionärer infördes. Avdraget har blivit allt mer tekniskt komplicerat och fått en mer diffus karaktär. År 2009 beräknas att utan grundavdraget skulle skatteintäkterna öka med 26 miljarder kronor.

Skattereglerna är dock utformade så att jobbskatteavdraget ökar om grundavdraget minskar. Utan hänsyn till denna effekt skulle skatteintäkterna öka nästan dubbelt så mycket utan grundavdrag.

De förändringar som har införts i skattesystemet har betydelse främst för de genomsnittliga marginalskatterna. Skattereduktionen för allmän pensionsavgift och jobbskatteavdraget minskar den genomsnittliga marginalskatten. Grundavdraget minskar marginaleffekterna för dem med låga inkomster men bidrar i genomsnitt till en höjd marginalskatt. Marginalskatten för dem med höga inkomster påverkas däremot inte nämnvärt av avdragen och skattereduktionerna. Tvärtom ökar marginalskatten för den gruppen genom värnskatten.

Det går att snickra på det gamla skattesystemet med en rad åtgärder som självklart kommer att påverka skatteinkomsterna. Det kan vara genom ett direkt skattebortfall men samtidigt kan människors beteenden ändras som ger mer skatteintäkter och ökad produktivitet. Erfarenheterna pekar på att en enhetlighet och neutralitet i beskattningen istället breddar skatteunderlaget. Att sänka skatterna för enskilda branscher eller grupper kan ibland vara

motiverat, men samtidigt gör selektiva åtgärder skattesystemet svårare att genomskåda. Senaste exemplet är sänkningen av restaurangmomsen vars syfte är att ge fler arbetstillfällen eller hindra att mindre verksamheter slås ut. 

Länder med hög skatt, som Sverige och övriga nordiska länder, har klarat sig bra under finanskrisen medan EU-länder med låga skatter och usel skattemoral knäar under gigantiska skuldberg. Det innebär inte att den svenska skattemodellen kommer ge fortsatt välstånd. Övriga Europeiska länder kommer att lära sig läxan men knappast genom att införa samma höga skatter som i Sverige och övriga nordiska länder har. 

Utmaningarna för Sverige är stora. För att klara behoven för barn, äldre, arbetslösa och sjuka framöver måste intäkterna öka. Kommuner och landsting varnar för kraftigt höjda kommunalskatter. I SKL:s långtidsutredning beräknas den genomsnittliga kommunala skattesatsen passera 50 procent omkring år 2040 (den högsta marginalskatten uppgår då till 75 procent) för att omkring år 2095 närma sig 70 procent (den högsta marginalskatten börjar då närma sig 100 procent). Det är finansieringen av våra välfärdstjänster utifrån att samhället skall erbjuda dessa som kommer på skam. Detta för att upprätthålla dagens kvalitetsnivå. Att man fortsätter med skattehöjningar kan understrykas av att den 1 januari höjde 63 kommuner sin skattesats.  

Tankesmedjan Liberalerna vill utreda hur ett nytt skattesystem med en så kallad platt skatt skulle kunna införas i Sverige. Sverige har, som bäst i klassen i Europa, möjlighet att gå i spetsen för en modern ekonomisk politik, med ett funktionellt plattskattesystem. Ett trygghetssystem med en slags medborgarlön som skyddar de mest utsatt och som ger ett effektivare företagsklimat.

Ett skattesystem måste vara överblickbart, förutsebart och upplevas rättvist av varje medborgare. Dagens system innehåller en stor demokratisk brist, i sin oöverskådlighet. Om alla skatter görs synliga och därtill arbetsgivaravgiften i sina olika delar skrivs ut på lönespecifikationen och skattsedeln, ökar transparensen. Har inte medborgarna hela bilden klar för sig är risken överhängande att agerandet sker på antaganden istället för baserat på fakta. När medborgarna inte fattar sina beslut på basis av korrekt kunskap, kan det resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig. Det finns också en risk att osynliga skatter kan leda till att nyttan av förmånerna överskattas i förhållande till kostnaderna och att den fulla samhällsekonomiska kostnaden av förändringar i skatte- och avgiftsuttaget inte beaktas. Osynliga skatter bidrar då till en mindre samhällsekonomisk effektivitet. 

Vårt nuvarande skattesystem är utformat med kraftigt progressiva skatter, vilket minskar produktiviteten. I ett samhälle där utbildning och kunskap premieras får dagens skattesystem en direkt hämmande effekt på ökad produktivitet och påverkar därmed vår konkurrensförmåga med omvärlden.  Detta skapar negativa incitament till att bidra till produktion och att lägga tid och energi på utbildning. 

Arbete är den viktigaste skattekällan, och skatten på arbete motsvarar nästan en tredjedel av BNP. För de flesta är det emellertid oklart hur mycket skatt som betalas på deras arbetsinsats. Nästan hälften av de skatter som tas ut på arbete kommer från socialavgifterna. Den allra största delen av socialavgifterna betalas av arbetsgivaren och är därför oftast osynlig för de flesta medborgare. När därtill skattedelen av arbetsgivaravgifterna har höjts (försäkringarna har sänkts motsvarande mån) kan man påstå att enligt tidigare beräkningar, gjorda av SACO, att ungefär hälften av socialavgifterna är ren skatt.

Ett enklare och enhetligare skattesystem skulle leda till mindre byråkrati för såväl staten som för enskilda företagare.  Administrationen av skatten skulle minimeras och stora delar av de kostsamma transfereringssystemen skulle kunna skrotas. Dessutom lönar sig det då inte längre med de flesta formerna av skatteplanering.

Platt skatt på inkomster av tjänst är relativt ovanlig i utvecklade ekonomier. Bland de nordiska länderna har Island platt inkomstskatt för både privatpersoner och företag. Merparten av världens utvecklade ekonomier har kombinationer av platta skattesatser och progressivitet/regressivitet för olika former av inkomster och vid skatteuttag på olika fiskala nivåer (exempelvis stat och stad) och ofta även grundavdrag och inkomster som helt undantas beskattning. Sverige har inga inslag av platt skattfilosofi i sitt skattesystem.

Skatten på arbete (inkomstskatt och socialavgifter) står i dag för ca två tredjedelar av de totala skatteintäkterna och en tredjedel av BNP. Mycket små förändringar får därför stora effekter. Med ett omedelbart införande av platt skatt skulle beskattningen för dagens låg- och medelinkomsttagare öka jämfört med dagens skattesystem. Skatteuttaget och marginalskatten minskar däremot för höginkomsttagare. Beskattningens tyngdpunkt förflyttas bakåt i inkomstskalan med platt skatt. Att försöka ändra på detta genom att gå den omvända vägen och sänka skatteskalan över hela linjen för att på så sätt få ”rättvisa” - kostar för mycket. Då får man inte in tillräckligt med skatt för att klara den grundläggande välfärden. 

Därför vill Tankesmedjan Liberalerna utreda vad som händer när man inför ett högre grundavdrag som kan vara till nytta för alla med låga inkomster för att på så sätt överbrygga och kompensera. 

Till dem som inte har någon inkomst alls vill vi räkna på möjligheten att införa garantiersättning från staten – en slags motsvarighet till nya pensionssystemets garantipension. Med ett system med höga grundavdrag och garantiersättning för de som inte har någon inkomst alls - garanteras en ekonomisk grundnivå för alla individer i samhället. Med ett sådant system slipper man kränkande och kostsamma individuella prövningar med ”socialbidrag” och andra typer av prövade bidrag. Individen får ett generellt skydd av samhället och ekonomisk möjlighet att klara sitt livsuppehälle. Det är individen som skall ordna sitt liv och inte som nu där man lagt över ansvaret på samhället att ordna för individen. Det är upp till individen att hushålla med de ekonomiska stöd som samhället garanterar. Ordna bostad, mat, kläder och försöka få ett eget arbete.

Det är viktigt att påpeka att den som tjänar dubbelt så mycket i ett platt-skatte-system också betalar dubbelt så mycket i skatt. Kombinationen med platt skatt i kombination med en garantiersättning har många vinnare.  En utredning skall visa på tänkbara negativa effekter och på hur dessa kan överbryggas. 

9 av 27 EU-länder har reformerat sina skattesystem till att ha mer eller mindre inslag av platt skatt. Dock har inga av EU15 länderna infört platt skatt eller liknande skattessystem. Sverige bör nu gå i spetsen för att utreda hur ett modernt platt-skatte-system i ett EU15 – land.

Med platt skatt menar vi att alla inkomster oavsett inkomstslag beskattas med en och samma skattesats. En uppsjö av undantagen och särregler slopas. Samma skattesats på den första som på den sista intjänade kronan.

Olika modeller

Ersättningen för dem som inte har någon form av inkomst, fasas sakta ut i takt med ökande arbetsinkomst. Här finns olika system där personen som får ersättningen måste stå till arbetsmarknadens förfogande alternativt system kallat Earned Income Tax Credit (EITC) är ett system med en spärr så att bidraget bara ges till dem som arbetar deltid och/eller med låg lön. I båda systemen finns en brytpunkt. Under brytpunkten ges bidrag och över brytpunkten ges inga bidrag. Det finns olika för- och nackdelar med systemen. Generellt skulle alla tjäna procentuellt lika mycket på en ökning av arbetsinkomsten. Det är dessutom en fördel att systemet garanterar att ingen hamnar under fattigdomsgränsen. 

Tankesmedjan Liberalerna 

Jan Rejdnell

verkställande ledamot

Sedan 1940 har socialdemokraterna tappat väljarstöd och mandat i Sverige.  Trenden är densamma i hela Europa. 2011 hade bara 3 procent av européerna en vänsterregering vilket är den lägsta siffran någonsin. 

I Sverige har socialdemokratin byggt hela sin existens med att vara det statsbärande partiet och vara det partiet som är lika med makten.  Från ha varit ett parti med ett väljarstöd med över 40-45 procent i val efter val (utom 1991) har man sedan1998 haft ett stöd på under 40 procent i valen. I dagsläget är väljarstödet i opinion under 25 procent. Fortfarande säger man utåt att man är det största partiet i landet.

Från att haft minoritetsregeringar med stöd från vänster- och miljöpartiet bestämde sig ledningen för att försöka kopiera Alliansens upplägg med ett röd-grönt alternativ.  I detta läge var socialdemokratin endast en bricka i en motsatt Allians. Man trodde, att i styrkan av sin storlek, kunna regera och ta hem makten igen. Vi vet alla hur det gick. 

I takt med att partiet krymper väljarstödsmässigt försvinner också ekonomin för maktapparaten. En valperiod om fyra år kunde man övervintra men definitivt inte två. ”När det är tomt  i krubban så biter hästarna varandra” lyder talesättet. Den interna kritiken har varit inför öppen ridå och ingen partidisciplin har över huvudtaget existerat i vare sig riksdagen eller i debatten. 

Såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt har försökt att profilera partiet åt vänster. Det gamla trygga maktpartiet sossarna skulle locka tillbaka väljarna med traditionell gammal sossepolitik. Ledaren skulle helt plötsligt inte vara så viktig ansåg partitoppen. 

Istället för att dra egna slutsatser om varför Alliansen och framförallt moderaterna fått väljarnas förtroende har man bitit sig fast vid gamla dogmer.  

Fortfarande har det hela tiden handlat om att återta makten. Sedan skulle resten ordna sig. Väljarna är klokare än så. Socialdemokraterna är väljarmässigt  i fritt fall och ingen vet var botten finns i väljarstödet. Inte otroligt att det kan hamna på en bra bit under 20 procent. Samtidigt växer stödet för Miljö- och Vänsterpartiet. Kräftgången för de tre mindre Allianspartierna fortsätter på samma sätt. De blir bara en blek stödtrupp till Moderaterna med mindre fögderier vid sidan av Reinfeldt och Borg. 

Fokuseringen på partiledarna är idag närmast total i svensk politik. Det parti som inte har en ”bra” partiledare sjunker i opinionen. Väljarna uttalar sitt stöd för den som kan regera och i andra hand kommer politikens innehåll. Det är inte konstigt när väljarna inte uppfattar några större skillnader mellan partierna inom respektive block. Oppositionen är dessutom oförmågan att presentera en trovärdig statsministerkandidat och tydlig gemensam politik som är hållbar. Det finns inget alternativ till Alliansen som samlar en majoritet i riskdagen.

Just nu håller sig Reinfeldt & Borg lugna och avvaktar med egen politik. Man gör noll fel och få utspel och ser på när socialdemokraterna skjuter sig själva i sank. Det är aldrig bra med en avsaknad av opposition och alternativ politik. I avsaknad av riktig oppositionspolitik kommer de mindre Allianspartierna göra fler utspel och stå för oppositionspolitiken. Partierna är tvungen för att överleva. Den politiska kartan ritas om och överraskningar i form av nya partier kan komma att förändra blockpolitiken. Om inte visioner och ny politik förmedlas tröttnar väljarna även på moderaternas politik när inte ens nya jobbskatteavdrag kan effektueras. Inför ”supervalåret” 2014 kan allt hända. 2014 har vi val både till Europaparlamentet som riksdagsval. 

Socialdemokraterna har en lång uppförsbacke framför sig. Det finns interna politiska motsättningar som pläderar för traditionella vänsterpolitik och falangen som vill närma sig den politiska mitten. Det har varit enklare att plädera för en mer traditionell vänsterinriktad politik för att påvisa skillnaderna till Moderaterna. När vänsterpolitiken inte vunnit väljarnas gehör återstår ett alternativ politik som ligger nära nya Moderaterna. Då hamnar valet hos väljarna inte om så mycket skillnader i politiken utan vem som har bäst ledare och kan sköta landet. Utan klar och tydlig egen politik och avsaknad av karismatisk ledare står maktpartiet och stampar. 

En tydlig liberal politik med visioner om hur samhället kan se ut 2020 och 2030 kan snabbt vinna gehör hos väljarna där många är trött på en eviga blockpolitiken. 

Jan Rejdnell

Svenska Dagbladet har i en artikelserie (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/proffspolitiker-styr-sverige_6758061.svd) uppmärksammat att allt fler politiker i riksdagen har sitt uppdrag som ett jobb. Det är frågan om heltidspolitiker med start från gymnasiet fram till pensionen. Likaså har antalet yrkespolitiker i regeringen ökat.

Samtidigt har såväl Expressen, Dagens Nyheter och flera andra media krävt att antalet ledamöter i riksdagen drastiskt skall minska. Även ungdomspolitiker som Aron Modig, förbundsordförande i KDU (på Brännpunkt 11/1 - http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/minska-antalet-politiker-i-riksdagen_6762897.svd) tycks tro att man motverkar en särskild "klass" av yrkespolitiker genom att minska antalet ledamöter i riksdagen.

Aldrig har en analys varit så fel. Med färre antal politiker minskar avståndet till väljarna. Färre politiker skall då representera fler väljare. "Alexanderhugget" som skall lösa allting sägs vara borttagandet av personvalsspärren. Väljarna skall istället rösta på kandidater som tillhör partier istället för som i dag välja partier som kandidater tillhör. Det faktum att man begränsar antalet valbara ökar inte möjligheten att kunna påverka de förtroendevalda utan synliggör på sin höjd vilka som har ansvaret i riksdagen.

Expressen (http://www.expressen.se/ledare/1.2070170/mer-makt-at-folket) och annan media har hävdat att Sverige har betydligt fler riksdagspolitiker än andra länder. Island har fler ledamöter valda till parlamentet än övriga länder. Sverige och Finland har procentuellt lika stor representation ur befolkningen. Att jämföra antalet ledamöter med exempelvis Holland är inte rättvist eftersom Sverige är ett mycket större och mer avlångt land. Kontakten med väljarna är primär om man pläderar för renodlade personval. 7  033 019 personer var röstberättigade till 2010 års riksdagsval . Det betyder att det behövs det 20 151 röster per riskdagsmandat. Med ett valdeltagande om ca 80 procent blir det drygt 16 000 röster per mandat man representerar.

Sverige har i dag 29 valkretsar till riksdagen vilka i praktiken följer gamla landskapsgränser. Få är de frågor i riksdagen som rör den egna valkretsen. De regionala frågorna får istället väljarna uppleva i den motionsflod som ledamöterna presterar varje år. Ingen av dessa motioner blir bifallna utan enbart uppmärksammade. Men bara för att riksdagsarbetet är upplagt för att passa partiledningarna så innebär inte analysen att man skall förstärka partiledningarnas makt på bekostnad av färre antal riksdagsledamöter.

Tvärtom innebär ett ökat inslag av personval med möjlighet att påverka valda riksdagsledamöter också en ökning av antalet ledamöter i riksdagen. En minskning till 199 ledamöter som KDU föreslår, innebär i praktiken ett tvåpartisystem där hans eget moderparti skulle vara det första partiet som skulle slås ut ur riksdagen.

Om ett äkta personvalssystem till riksdagen utan personvalsspärrar skall fungera i Sverige krävs fler ledamöter i riksdagen annars blir valkretsarna alldeles för stora och få känner kandidaterna som de skall rösta på i valkretsen. Faktiskt skulle det krävas närmare 500 ledamöter istället för dagens 349 ledamöter för att ett renodlat personvalssystem skall fungera och inte utvecklas till ett tvåpartisystem. För få ledamöter i riksdagen medför att det är de större partierna som gynnas. Alternativet är ett system med enmansvalkretsar likt det man har i England. Vi vet alla om svårigheterna för mindre partier och hur snett representationen kan slå till underhuset.

Ett ändrat valsystem är ingen "quick-fix". Det krävs en öppen debatt och förutsättningslös grundlagsutredning. Det är de etablerade partierna inte intresserade av. Vid renodlade personval tappar partiledningarna stora delar av malten och måste förankra varje beslut hos riksdagsledamöterna. Istället får vi fogliga riksdagsgrupper och mer partipiska. Upproriska ledamöter hamnar utanför riksdagen nästa mandatperiod.

Vad som borde diskuteras är arbetssätet i riksdagen och vad ledamöterna skall arbeta med.

Arbetssättet i riksdagen måste radikalt förändras så varje ledamot har vettigare saker för sig än att skriva motioner under allmänna motionsfloden och agera röstboskap och sittande regering och partiledning. Faktiskt är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagsledamöterna att delta i debatten och fånga upp stämningar bland folkvalda. En riksdagsledamot bör resa mycket i landet och delta i debatten. Med färre antal politiker som därtill valt det som yrke efter gymnasiet får Sverige snart enbart yrkespolitiker med allt toppstyrdare partier.

Utskottens utformning och karaktär är hopplöst förlegade. De ledamöter som inte är ordinarie eller ens är suppleant får finna sig att få informationen från kollegorna i riksdagsgruppen. Har man inte samma syn som utskottsledamoten eller partiet krävs tuff period av inläsning och försök att sätta sig in i alla detaljer. Ingen ledamot har några resurser att utforma egna lagförslag utan är i händerna på partiapparaten.

Det är dags att göra om vårt valsystem från grunden och förbehållslöst titta på hur vi fördjupar demokratin istället för att stirra oss blinda på antalet ledamöter i riksdagen.

Jan Rejdnell

Sverige betalade 30,4 miljarder kronor förra året till EU:s budget och fick tillbaka 13 miljarder. Eftersom EU-avgiften är högre än återflödet får Sverige rabatt på avgiften. Det blev en nettoinsättning med 17 miljarder vilket motsvarar 1 385 per svensk. Dessa uppgifter enligt Sveriges Riksdags egen EU-upplysning. 2011 ökar avgiften till 30,6 miljarder till EU.

EU-avgiften bestäms utifrån Sveriges och de övriga EU-ländernas bruttonationalinkomst (BNI), momsinkomster samt tullar och avgifter vid handel med länder utanför EU.

Vårt nettobidrag till EU-kassan ökar varje år beror del på att vi betalar mer i avgifter varje år men del också på att fått mindre utfall tillbaka i form av projektstöd och annat.

Till saken hör att de flesta svenska skattebetalare inte får se mycket av de pengar som kommer tillbaka till landet. Cirka två tredjedelar går till till Sverige i form av jordbruksstöd och andra bidrag till landsbygden. Det är en betydligt större andel än för EU som helhet, där något mindre än hälften går till jordbruket och annat landsbygdsstöd i EU-länderna. Att andelen som går till jordbruket är större i Sverige beror på att vi får väldigt lite av EU:s andra satsningar. Det stora stödet till vägar och andra projekt syftar främst till att höja standarden i de svagaste medlemsländerna. 

Det är inte de gamla öststaterna som fått mest stöd från EU utan länder som Grekland. Räknat per invånare låg Grekland i topp så sent som 2009. Vi vet alla hur Grekland under massor av år levt över sina tillgångar och utnyttjat EU som en mjölkossa.  Grekerna lyckades under 2008 öka sitt nettobidrag från Bryssel med 8,5 miljarder kronor. Landet fick mest pengar både i absoluta tal och räknat per invånare. Grekland har tagit emot omkring 43 miljarder kronor årligen i stöd från EU.

Sverige får rabatt på EU-avgiften för att kompensera att det betalar en högre avgift än jämförbara EU-länder. Fram till år 2013 ska därför:

• Sverige betala 0,1 procent istället för 0,3 procent av landets momsinkomst.
• Sveriges EU-avgift minskas med 150 miljoner euro på bruttobeloppet.

Faktiskt småpengar i sammanhanget! 

Sverige är uppenbart mycket dåliga på att söka pengar från EU till olika projekt. Det är ett förhållande som inte ändras på så lätt. Kanske länsstyrelser, myndigheter, högskolor etc. skall åka på studieresa till Grekland för att lära sig hur man söker EU-projekt? Kursavgiften ”betalar sig” säkert och grekerna behöver nu alla pengar de kan få in till sin statskassa. Skämt åsido. Det är den svenska inställningen men framförallt strukturerna som det måste ändras på. 

Jordbruksstödet är förlegat och konstlat. Skapar konstiga situationer. Därtill handelshinder från länder utanför unionen som driver upp konsumentpriserna i Europa. 

EU skall syfta till att stimulera mer handel mellan länderna och därför kan man ha respekt och förstå de nationella infrastruktursatsningar för vägar och projekt som syftar till att höja standarden i de nya medlemsländerna. Sådana stasningar skedde i Spanien och Portugal när de blev medlemmar i EU.  Men EU delar ut pengar och har inga egentliga möjligheter att kräva av nationerna hur nationella prioriteringar skall ske. 

Ett exempel på utnyttjandet av otillräcklig nationell infrastruktur är Danmark. Landet anmälde Sverige inför EU-kommissionen eftersom Svenska Kraftnät vägrade sälja tillräckligt med el från södra Sverige på grund av eget elunderskott i regionen. Resultatet blev att Sverige fick backa och införa elhandelsområden. I dag kan östra Danmark se fram mot billigare el och konsumenterna i södra Sverige får en högre elräkning. Konsumenterna i södra Sverige får i praktiken vara med och betala för att Danmark inte har tillräckligt med producerad el.

Konkurrens skall gälla men inga krav på nationerna att producera tillräckligt med el för att själv försörja sig själva. Detta skapar redan obalans och det kommer bli mer av den varan. I november månad exporterades 30 procent av den el som genererades till södra Sverige. Detta trots stort elunderskott i södra elhandelsområdet i Sverige. EU borde egentligen kunna kräva att varje deltagande EU-land, vid normalförhållanden, skall vara självförsörjande på el! Varje utvecklat EU-land måste kunna svara för sin egen infrastruktur och inte förlita sig på grannarna. 

Om EU fortsätter kräva mer pengar till sin egen budget varje år där inte de mest utvecklade länderna uppenbarligen inte kan ”räkna hem” medlemsavgiften, ens genom dynamiska effekter, så kommer befolkningen i dessa länder plädera för ett utträde ur gemenskapen. 

EU måste prioritera de områden som man från börja var med om att försöka skapa. Ökad frihandel och rörlighet utan att glömma bort de insatser varje land måste göra för att bidra till gemenskapen. Ett samarbete innebär både ett givande och tagande. 

Jan Redjnell

Begreppet triangulering inom politiken myntades ursprungligen av chefsrådgivaren till förra presidenten Bill Clinton. Dick Morris beskrev strategin som en slags ny tredje position som var mer liberal/vänsterinriktad jämfört med det republikanska partiets. Politiken och framförallt strategin skiljde sig från det egna demokratiska partiets ståndpunkter. På så sätt skapades något nytt i väljarnas ögon – en slags förnyelse. 

Andra politiker som gjort samma sak är Tony Blair med "New Labour" i Storbritannien. Triangulering sägs förutsätta ett tvåpartisystem eftersom utrymmet för positionsförändringar då brukar vara mindre. 

Att använda triangulering kan också vara svårt inom partier med en stark intern demokratisk process som kräver att partiets medlemmar står bakom förändringarna. Denna förutsättning har inte hindrat Moderaterna att genomföra nylanseringen av partiet med ”nya Moderaterna”. När begreppet först lanserades var det ett avståndstagande till gammal politik. De "nya Moderaterna" ville varken ha skatterevolution eller konflikt om arbetsrätten. Uppmaningen var att varje sänkt skattekrona på fastighetsskatten var också en krona mindre för att amortera statsskulden. Historien känner vi sedan till. Värdeladdade ord som varit förknippad med socialdemokratisk politik blev helt plötsligt Moderata värdeord. Senaste valrörelsen presenterade man sig som ”det enda arbetarpartiet”. Socialdemokraternas uppträdande kändes som ”kusinen från landet”. Man var bortkomna. 

Cirkeln sluts i Örebro. Moderaternas partistämma 2005 hölls i Örebro där Reinfeldt första gången presenterade ”nya Moderaterna”. Senaste stämman sex år senare var även den förlagd till Örebro. Nu gick man ett steg för långt. Partisekreteraren Arkelsten hade bland annat gett moderaterna äran för kampen för fri och lika (allmän) rösträtt och kampen mot Apartheid. I idéprogrammet tog man dessutom åt sig äran för den svenska välfärdsmodellen. Denna historieförfalskning reagerade många våldsamt mot. Det är en sak att man förändrats som parti men när man gör en omskrivning av historien i närtid åker man på välförtjänt med stryk. Här gick man för långt och genast vaknade socialdemokraterna och vänsterdebattörer för att påminna om det gamla högerpartiet. Man blev påmind om att det var liberaler och socialdemokrater som drev igenom lika och allmänn rösträtt.

Dessutom varnade Reinfeldt i sitt tal på stämman för visioner. Det handlar mer om ett förhållningssätt till politiken än om visioner för framtiden. Man skall vara samhällsbärare liksom tidigare Socialdemokraterna en gång varit. Enligt Reinfeldt handlar allt om att lyssna på människor och sedan utifrån detta regera. Detta är något uttalat nytt i svensk politik även om Göran Persson agerade på detta sätt många gånger.

En så defensiv inställning från en politisk ledare är sällan man hör. Den kritik Fredrik Reinfeldt och regeringen har fått för att inte längre ha några visioner, att vara regeringströtta bemötte han inte utan snarare bekräftade. Han tror att han genom att förvalta förtroendet och fånga upp människors önskemål, även om de inte stämmer överens med de moderata idéerna, ska kunna vinna de kommande valen. 

I en krönika skriver Åsa Moberg i DN att socialdemokraterna nu försöker vara individernas och entreprenörernas parti och ställer sedan frågan varför man låtsas att man alltid varit det? Historieskrivningen blir fel och slår därmed tillbaka. 

Men uppmaningen är att överta traditionellt gamla moderata ord som valfrihet och stämpla dessa som socialdemokratiska. Effekten till sist kanske blir att moderaterna och socialdemokraterna skiftat politik. Allt för att skapa något nytt – en förnyelse – där väljarna inte känner att de röstar på något gammalt utan något nytt. 

Om någon skulle förirra sig och tro att detta är starten för mer personval istället för partipolitik så bedrar man sig. Tvärtom förutsätter den politiska trianguleringen en handfast partiledning som styr och berättar för partimedlemmarna och riksdagsgruppen vad som gäller. Det behövs en spinndoktor bakom den här typen av strategi. Per Schlingman har flyttat in från Moderaternas partikansli till statsrådsberedningen. Effekterna av ”nya Moderaterna” är att de övriga Allianspartierna på sin höjd får några profilfrågor att förvalta och driva i regeringen. De krymper allt mer. 

Men snart behövs något nytt. När nya positioner uppfattas som gamla måste återigen nya positioner intas. Få är det politiska ledare som lyckas med bedriften att triangulera en längre tid. Vem minns i dag vad Tony Blair uträttat politiskt i Storbritannien? 

Kritiker menar att partierna blir mer av varumärken istället för just partier som står för åsikter och vill förbättra samhället. Egentligen är varumärkespartier en motsats till de regeringar som nu är bildade i Grekland och Italien som mest består av teknokrater och experter. Eller … ?

Jan Rejdnell

Det är lättare att driva bolag i Sverige.  Det är nu också lättare att driva ett aktiebolag.  En rad förenklingar och lägre krav har genomförts. Effekterna har inte låtit vänta på sig. Sedan 2007 har staten sänkt kapitalkravet för att starta ett aktiebolag. Lagstiftaren sa att ”mindre verksamheter med lägre kapitalbehov få ökad valfrihet att kunna välja den associationsform som är mest lämplig i det enskilda fallet.” Idag är det 50.000 kr istället för som tidigare 100.000 kr. Det är framför allt fråga om verksamheter inom tjänstesektorn och då särskilt inom sådana branscher där investeringar i materiella tillgångar inte behövs i någon större omfattning. Flertalet nya företag, närmare fyra av fem startas i dag inom tjänstesektorn. Huvudparten av de som driver aktiebolag hade 81 procent av alla privata aktiebolag under 2007, minsta tänkbara aktiekapital. Det uppsving av antalet nya aktiebolag som skedde 2007, efter att man sänkt kapitalkravet till 50.000 kr beror just på det sänkta kapitalkravet. 

50 000 kronor är inte mycket pengar när man startar företag. Även om det är ett tjänsteproducerande företag där det inte krävs så mycket investeringar för att starta så handlar det ändå om at överleva. 

Länge var det främsta meriten för att få ett starta-eget-bidrag av samhället att man varit långvarit arbetslös. Men den synen på företagande är det inte undra på om många nystartade företag går omkull.  

Hur många driver företag? 

I Sverige finns det 914 000 företag. Sedan 2003 har antalet företag i näringslivet växt med ungefär 120 000 företag, en ökning på cirka 15 procent. Under slutet av 1990-talet sjönk antalet företagare med nästan 9 procent, från 437 000 företagare till 398 000 stycken. Under 2000-talet har antalet företagare sakta ökat igen i Sverige och under 2010 var antalet drygt 436 000 stycken. Samtidigt har befolkningen också ökat vilket har gjort att antal företagare som andel av befolkningen har varit i stort sett oförändrat runt 7 procent under 2000-talet.  

I Sverige finns det med andra ord dubbelt så många företag som det finns företagare. Det går två företag per företagare. 

Dessutom drivs 74 procent av alla företag i Sverige enbart av företagarna själva, det vill säga, utan anställda. Antalet mikroföretagare som har 1-9 anställda är dessutom över 22 procent. Dessa två grupper utgör 96 procent av alla företag i Sverige.

Med höga skatter med de så kallade arbetsgivaravgifterna där över 9 procent i dag är ren löneskatt, drar sig många företagare från att anställa. En enda felsatsning kostar det lilla bolaget massor av pengar. Det svenska skattesystemet bidrar heller inte till att mindre företag kan växa. Därför ser vår företagsstruktur ut som ett upp-och-nedvänt snapsglas. Bara det att foten är extremt liten och halsen otroligt kort.  Öppningen i det upp-och-nevända glaset är däremot stor. Vi har för få medelstora bolag och de stora exportföretagen är få. 

Antalet aktiebolag i Sverige

I Sverige finns drygt 914 000 företag, varav 43,5 procent utgörs av aktiebolag (397 718). I dagsläget räknas cirka 96 procent av företagen som små företag (0–9 anställda) och av dessa är cirka 74 procent egen företagare. Närmare beskrivet om man utgår från alla bolag drivs ca 56 procent av företagen som enskild firma och 43,5 procent som aktiebolag. 

Enligt Bolagsverket finns det 397 718 aktiebolag per  2011-11-08.  Enligt UC – Upplysningscentralen är 80 procent av de svenska aktiebolagen är små och omsätter mindre än 10 miljoner, bara fyra procent av Sveriges över ca 329 000 aktiva aktiebolag omsätter mer än 50 miljoner kronor och snittomsättningen för Sveriges alla aktiebolag är bara 15 miljoner kronor.  I klartext är det 13 160 aktiebolag som omsätter mer än 50 miljoner kr. 

Antalet aktiva aktiebolag

UC har gjort beräkningar är aktiva aktiebolag i Sverige. Med aktiva aktiebolag menas här om aktiebolaget har F-skatt, momsregistrerade eller registrerade för arbetsgivaravgifter. I dagsläget finns 329 328 aktiva aktiebolag i Sverige (2011-11-08). Antalet vilande bolag eller som inte har någon egentlig affärsmässig verksamhet är i dagsläget 68 390 aktiebolag.

Man kan med andra ord säga att av antalet aktiva aktiebolag är ca 260 000 bolag som har en mindre omsättning och verksamhet. Återstår ca 65 800 aktiebolag som egentligen har ett högre krav på sig med högre omsättning och krav på sig om aktivt styrelsearbete, tydligare revision etc. Resterande aktiebolag skall i praktiken leva efter samma krav och lagstiftning som de större bolagen.  Verkligheten är dock annorlunda. 

Förenklingar men samma ansvar

Sänkta kapitalkrav på aktiekapitalet, slopat revisionskrav, enklare regler för redovisning har gjort det enklare men aktiebolagslagens krav hänger kvar. Styrelsens ansvar är stort varför det är märkligt att ett bolag med relativt stor omsättning och revisionskrav inte har krav på sig att ha ett aktivt styrelsearbete. 

Överlevnadsgraden bland nystartade aktiebolag, tre år efter företagsstart, är cirka 81 procent vilket i jämförelse med andra företagsformer är drygt 16 procentenheter högre.  65 procent överlever således efter tredje året med enklare bolagsformer. 

Att aktiebolagen överlever i större utsträckning än enskilda firmor kan bero på dem som väljer att bilda aktiebolag bestämt sig för att satsa kapital samt driva bolaget på heltid, medan en enskild näringsidkare i större omfattning även har en anställning vid sidan om. 

Regeländringen med sänkt krav på aktiekapital till 50.000 kronor för nya bolag medförde att 79 procent fler företag på lägsta aktiekapitalsnivå startades det senaste året. Jag tror att vi kommer får se fler nedlagda eller konkursade bolag av dessa nystartade bolag med enbart 50 000 i aktiekapital. Det är medaljens baksida av reformen.  

Om vi skall få fler aktiebolag som överlever efter de tre första kritiska åren krävs med grundkapital i verksamheten. Svenska staten är pigg på att låna ut en liten startpeng i företagsstarten från ALMI eller Innovationsbron men när bolaget skall gå in i nästa fas så finns inga mer lån eller riskkapital att tillgå. Många björntjänster är utdelade med tragiska slut. 

Styrelsens ansvar och roll

Den svenska aktiebolagslagen betonas vikten av en aktiv ägarfunktion i bolagen. Aktieägarna svarar för näringslivets försörjning av riskkapital men bidrar också till effektivitet och förnyelseförmåga i enskilda företag och näringslivet i stort genom att köpa och sälja aktier men också genom att delta i och utöva inflytande på bolagsstämman. Genom aktieägarnas aktiva stämmodeltagande främjas en väl avvägd maktbalans mellan ägare, styrelse och bolagsledning.

Trots att styrelsen är viktig för att inte säga livsviktig för ett litet företag så har 66 procent av alla aktiebolag en styrelseperson. Minsta tänkbara enligt aktiebolagslagen.

Siffran är nyligen framtagen av Bolagsverket och omfattar inte alla lagerbolag. Det betyder att 2/3 av alla aktiebolag har inget egentligt styrelsearbete. Det är bara en styrelse på ett papper. 

På samma sätt där man ställer krav på att revisor skall finnas i aktiebolaget dvs när minst två av följande  kriterier är uppfyllda av de tre nedanstående bör krav på att minst tre ordinarie styrelseledamöter skall utses:

Privata aktiebolag som har minst två av nedanstående punkter uppfyllda behöver revisor (och borde ha krav på sig om fungerande styrelse) :

• Nettoomsättning på över 3 miljoner kronor.
• Balansomslutning på över 1,5 miljoner kronor.
• Över tre anställda.

Om man införde detta som en regel skulle fler svenska bolag ha en chans att växa. Entreprenören skulle få ett bollplank och fler bolag skulle överleva. 

Det som sker ute i Europa med att de flesta EU-länderna brutit mot reglerna att låna upp för mycket så har även kommunerna i Sverige gjort likadant. I Europa drabbas nu de värsta syndarna av förtroendekriser som höjer räntorna på deras upplåning och skapar en Euro- och finanskris.

Snart har vi samma utveckling i många svenska kommuner. De kommer att tvingas skära djupt i sina egna verksamheter. Alternativet är som den politiska majoriteten (S+V+MP) inom Landstinget i Blekinge gör genom att höja skatten med 80 öre. Det går en gång men inte mer. Trots det måste vården fortsätta spara. Sådana nedskärningar sker också, men även lånekostnaderna måste ned.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/landstinget-blekinge-hojer-skatten/

Mekanismerna i Europa känner vi till där alla länder går in och garanterar samtliga länders lån. De skötsamma lånar ut sin kreditvärdighet till dem som har misskött sig. Det håller också bara en tid men sedan måste man skära djupt i verksamheten för att också få ner lånekostnaderna.

Samtidigt sker urbaniseringen med en rasande fart i Sverige. Inflyttningen till storstäderna ökar dramatiskt i Sverige. Detta får effekter för en rad mindre kommuner som får en tydlig negativ befolkningsutveckling. I glesbygdskommunerna blir befolkningen allt äldre. Det finns i dag områden i USA där det bor mestadels äldre och där en pendling sker med personal som ser till de äldre. Sverige är på väg åt samma håll. Problemet är att kommunerna inte kommer ha råd att upprätthålla service till de äldre i kommunen trots att skattesatsen är hög.

Göteborgs Universitet presenterade en rapport den 25 oktober i år som pekade på att 25 procent av alla företagsledare i små och medelstora företag planerar att dra sig tillbaka inom fem år. Detta medför att minst vart tionde bolag i praktiken läggs ned. Större städer klarar sig bra även på sikt. Men stora delar av landsbygden präglas av låga födelsetal och utflyttning. Det kommer att bli svårt att upprätthålla samhällsservice där, säger Roland Kadefors, docent vid institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I Sveriges småkommuner står de små och medelstora företagen – företag som har färre än 250 anställda – för en stor del av sysselsättningen. Sverige har bland de äldsta företagsledarna i den kategorin företag i Europa, av historiska och politiska skäl. I klartext betyder det att många företag på mindre orter kommer att läggas ned för ingen kan eller vill ta över. Marknaderna i närregionen har dessutom krympt. Kommuner som i dag har negativ befolkningsutveckling har också stor andel äldre företagare som kommer att pensioneras.

2012 kommer den arbetsföra befolkningen att minska. De som arbetar måste försörja fler och bli effektivare. Vi får en allt äldre befolkning men inga tecken på att man skulle vilja arbeta längre upp i åldrarna. En ökad produktivitet är därför helt nödvändig.

Den demografiska utvecklingen är inga problem i storstadsregionerna eftersom unga flyttar in utan den äldre befolkningen blir allt mer påtaglig på mindre orter och på landsbygden.

Många mindre kommuner som har en negativ befolkningsutveckling har inte velat inse vart de är på väg utan fortsätter med de kommunala tjänsterna och servicen som ingenting har hänt. Man har dragit på sig stora skulder och en ansenlig administration i dessa kommuner. En ökad administration i kommunen tillsammans med ett vikande skatteunderlag går inte ihop.

Det är inte ovanligt med en skuld per innevånare på ca 27 000 kr. Det finns exempel som är värre - I Lessebo kommun har 8 139 innevånare en sammanlagd skuld om 282 miljoner kronor. Det betyder att varje kommuninnevånare, gammal som ung, har en skuld om 34 648 kr var. Frågan är när denna skuld skall betalas av med en allt äldre befolkning?

Sanningen är att man mycket snart måste skära och samtidigt betala räntorna på skulderna. I dag finns ett 25-tal kommuner som enligt Svensk Kommunrating inte kommer att kunna amortera sina lån utan att samtidigt skära ned på sin välfärdsproduktion. Med fog kan man påstå att dessa kommuner är så kallade "Greklandskommuner". Verkligheten kommer snart i kapp fler kommuner.

Vi kan se att den beslutsvånda som nu finns kring ny regionindelning i landet pekar på att ingen vill ha med mindre attraktiva regioner i den region man själv skall tillhöra. Regioner med ett vikande befolkningsunderlag vill närma sig storstadsregionerna i hopp om att åka snålskjuts. De får kalla handen.

Många mindre kommuner diskuterar kommunsammanslagningar för de helt enkelt inte klarar ekonomin i den mindre kommunen. Tre kommuner kan bli en och i ett slag minska sin administration som är helt nödvändig enligt kommunlagen. En byggnadsnämnd med kansli i stället för tre osv.

Alltför många mindre och fattiga kommuner lever i dag på kommunala utjämningspengar från rikare kommuner för att upprätthålla sin service.

Visst är det skillnad vad gäller förutsättningarna mellan en kommun intill en storstad mot en på glesbygden. Men ett bidragsberoende får oproportionerliga följder.

I Åsele har politikerna 88 326 kronor per innevånare att förfoga över (2010) medan Solna endast hade 41 426 kronor per innevånare. Solnas politiker har 46,9 procent av vad politikerna i Åsele har att röra sig med för att använda i kommunen. Oavsett förutsättningar så är Solna leverantören till utjämningens bidragspåsar och Åsele mottagare av dessa bidrag. Solna har anpassat sitt sätt att möta vardagen som leverantör och Åsele har under åren utvecklat ett beteende som bidragsberoende. Solna har tvingats till att effektivisera och ändå behålla kvalitén medan Åsele anpassat sig för att meritera sig för högre bidrag. Fler händer i kommunhuset i Åsele än Solna per innevånare. Slutsatsen blir att effektiva kommuner via utjämningen betalar för ineffektiva. Rejäla omprövningar av befintlig verksamhet måste frigöra resurser för ny verksamhet. Det finns inget funktionellt samband mellan mer pengar och resultat.

Utvecklingen pekar på att inte hela Sverige kommer att leva. Omställningen är svår för många glesbygdslän och mindre kommuner men man kan inte fortsätta leva som ingenting hänt. När skatten höjts några gånger och servicen fortfarande inte är acceptabel – då flyttar den arbetsföra befolkningen från orten/regionen.

Jan Rejdnell

Det som sker ute i Europa med att de flesta EU-länderna brutit mot reglerna att låna upp för mycket så har även kommunerna i Sverige gjort likadant. I Europa drabbas nu de värsta syndarna av förtroendekriser som höjer räntorna på deras upplåning och skapar en Euro- och finanskris.

Snart har vi samma syndrom i många svenska kommuner. De kommer att tvingas skära djupt i skära djupt i sina ¬egna verksamheter. Alternativet är som den politiska majoriteten (S+V+MP) inom Landstinget i Blekinge gör genom att höja skatten med 80 öre. Det går en gång men inte mer. Trots det måste vården fortsätta spara. Sådana nedskärningar sker också, men även lånekostnaderna måste ned.

Mekanismerna i Europa känner vi till där alla länder går in och garanterar samtliga länders lån. De skötsamma lånar ut sin kreditvärdighet till dem som har misskött sig. Det håller också bara en tid men sedan måste man skära djupt i verksamheten för att också få ner lånekostnaderna.

Svenska kommunernas har försökt att skapa ett liknande system med Kommuninvest. Tanken är att gemensamt kunna gå ut på ¬kapital- och penningmarknaden och med sin gemensamma kreditvärdighet få så billiga krediter som möjligt. Idag finns 260 kommuner och landsting som är medlemmar i Kommuninvest. Från början var uppgiften för Kommuninvest att ordna fram billiga lån i form av en solidarisk borgen mellan medlemmarna.

Fler och fler mindre kommuner har dragit på sig ohanterliga skulder istället för att ta tag i utvecklingen. En ökad administration på kommunen och vikande skatteunderlag går inte ihop. Det är inte ovanligt med en skuld per innevånare på ca 27 000 kr. När allt fler yngre flyttar ut från dessa kommuner blir det en omöjlig ekvation med nuvarande kommunala åtaganden. I Lessebo kommun har till exempel 8 139 innevånare en sammanlagd skuld om 282 miljoner kronor. Det betyder att varje kommuninnevånare, gammal som ung, har en skuld om 34 648 kr. När skall detta betalas av? Man måste skära och samtidigt betala räntorna på skulderna.

Medlemslånen i Kommuninvest har i dag närmast statusen av ¬interna "subprimelån". En lista med ett tjugofemtal kommuner är upprättad av Svensk Kommunrating vilka har ohanterligt höga skulder i förhållande till sin skattekraft och invånarantal. Kommuner i glesbygdsområden: Arjeplog, Berg, Bräcke, Degerfors, Dorotea, Gullspång, Hagfors, Hallsberg, Härnösand, Höör, Jokkmokk, Kalix, Lessebo, Ragunda, Sorsele, Storfors, Storuman, Pajala, Vansbro, Vännäs, Åsele, Älvdalen, Älvsbyn och Överkalix. Dessa kommer inte heller att kunna amortera sina lån utan att samtidigt skära ned på sin välfärdsproduktion. Med fog kan man påstå att dessa kommuner är så kallade "Greklandskommuner". Frågan är när verkligheten kommer i kapp dom? När skall effektivare kommuner sluta upp med att vilja betala för mindre ineffektiva kommuner?

Gunnar Wetterberg (planeringschef på SACO)har framfört att man borde belöna de duktiga kommunerna och landstingen för produktivitetsökningar. Gunnar Wetterberg föreslår en statlig styrning som innebär att av varje kommunal skattehöjning så skall hälften gå till staten och vid en skattesänkning får kommunerna tillbaka hälften av sänkningen från staten. Ett sådant system skulle få fart på processöversyner och rationaliseringar i kommun och landsting. Varje gång det blir ebb i kassan kan man inte höja skatten eller ropa på statsbidrag. Rejäla omprövningar av befintlig verksamhet måste frigöra resurser för ny verksamhet. Det finns inget funktionellt samband mellan mer pengar och resultat.

De små kommunerna får pengar från de rikare kommunerna i en så kallad "Robin Hood"-skatt. Visst är det skillnad i förutsättningarna mellan kommuner intill storstäder mot de på glesbygden men i dagsläget har det fått oproportionerliga följder. I Åsele har politikerna 88 326 kronor per innevånare att förfoga över (2010) medan Solna endast hade 41 426 kronor per innevånare. Solnas politiker har 46,9 procent av vad politikerna i Åsele har att röra sig med för att använda i kommunen. Oavsett förutsättningar så är Solna leverantören till utjämningens bidragspåsar och Åsele mottagare av dessa bidrag. Solna har anpassat sitt sätt att möta vardagen som leverantör och Åsele har under åren utvecklat ett beteende som bidragsberoende. Solna har tvingats till att effektivisera och ändå behålla kvalitén medan Åsele anpassat sig för att meritera sig för högre bidrag. Fler händer i kommunhuset i Åsele än Solna per innevånare. Slutsatsen blir att effektiva kommuner via utjämningen betalar för ineffektiva.

Om fler kommuner fortsätter att leva över sina tillgångar och lånar upp mer pengar kommer Kommuninvest inte klara att ta fler kreditförluster. Man kommer att ropa på staten om mer pengar och hjälpa till med avskrivningar. Kommunernas ineffektivitet måste lyftas fram och mer nyckeltal och jämförelser lyftas fram. Politiker är på automatik inte ekonomiskt kunniga vilket historien upprepade gånger visat.

Lösningen är inte heller att lyfta in små kommuner i större kommuner. Detta sker när kassan gått i sin. Det finns ingen större kommun som önskar sig mer problem i en konjunkturnedgång. Varför skall en större grannkommun betala för misstagen i en mindre grannkommun? Vi ser i debatten om regionindelningar samma sak. Ingen vill ha glesbygdslänen och storstadsregionerna vill råda över sig själva. Resultatet blir att urbaniseringen och flytten till storstäderna ökar.

Det finns få länder som har lika många unga talanger inom IT som Sverige. Vad som började som ett möte med några entusiaster i en svensk skola har till exempel utvecklats till världens största datorfestival, Dreamhack. Förra året kopplades nära 13 000 datorer ihop i datorfestivalen, som fått enorm uppmärksamhet runtom världen. Dataspelen Battlefield 3, som marknadsförs runtom världen med en budget som få storfilmer når upp till, är skapat av ett svenskt spelhus. Skype och Spotify, som revolutionerat hur vi använder våra datorer och mobiler, har också sitt ursprung i Sverige. Men samtidigt tar vi inte tillvara på all denna talang. Spelhuset som designade Battlefield ägs från USA. Skype och Spotify har båda flyttat ut sitt ägande till Luxemburg. Svenska spelhus som tillverkar till exempel appar för smartphones har svårt att hävda sig i den internationella konkurrensen. Anledningen är inte att de skulle ha en brist på talang, utan istället att svenska Skatteverket kräver att de betalar dubbel moms vid försäljning – som om den redan ovanligt höga skattebördan inte var tillräcklig.
 
Om vi tittar på utvecklingen av datorer, Internet och datorspel så ser vi att de vuxit fram i en ovanligt fri marknad. Stater runtom världen har ständigt försökt styra utvecklingen, men politisk detaljstyrning har inte varit möjligt eftersom detaljplanerarna inte kunnat hänga med i den snabba tekniska utvecklingen. Nästan ingen kommer idag ens ihåg att svenska staten vid två tillfällen försökte bygga egna datorer, helt enkelt satsningarna inte gick vägen. Eller att miljarder kronor nyligen satsades i ett statligt bolag som med skattebetalarnas pengar i ryggen skulle konkurrera ut de privata bredbandsbolagen. Det senare projektet var så misslyckat att det såldes för en köpesskilling på en enda krona.

Samtidigt som konkurrensen är knivskarp är inträdet i marknaden ofta inte alls svårt. I många fall krävs inte massiva investeringar, utan bara en riktigt bra affärsidé och förmågan att realisera den. Christian Owens inspirerades exempelvis av Apple-chefen Steve Jobs enorma succé och grundade därför sajten Mac Box Bundle, som erbjuder rabatterad mjukvara till Macintosh datorer. Redan innan dess hade den unga entreprenören hunnit göra sin första mångmiljonaffär. 2009 startade Christian nämligen annonsföretaget Branchr som drog in sex miljoner kronor under sitt första verksamhetsår. Allt detta hade Christian, en brittisk skolpojke från ett arbetarhem, uppnått när han var 16 år gammal. Då hade han dessutom anställt åtta vuxna personer.
 
I Sverige har vi gott om ungdomar som strävar att gå i Owens fotspår – och några som mycket riktigt har lyckats. Markus Persson har vid 32 års ålder redan blivit en globalt känd stjärna genom att skapa spelet Minecraft. Trots att spelets grafik ser ut att vara 20 år gammalt bygger det på en enkel och smart spelmekanik. Därför har den konkurrerat ut många projekt som drivs av stora företag och lyckats sälja i fyra miljoner exemplar runtom världen. Vi bör inte förvånas över att Persson, liksom många andra entreprenörer som plötsligt lyckas, beklagat sig över ett skattesystem som inte alls är skapat för att uppmuntra småföretagare att växa sig rika. När den internationella konkurrensen är så skarp ökar dessutom vikten av ett sunt företagsklimat och rimliga skatter. Och så länge Sverige inte ligger i topp också i det senare avseendet kommer vi inte kunna dra nytta av vår enorma tillgång på talanger på bästa sätt.

Nima Sanandaji 

Nima Sanandaji, sitter i styrelsen för Tankesmedjan Liberalerna. Nima Sanandaji har författat fem böcker: "Mellanförskap" (Captus, 2009) som handlar om svensk integrationspolitik; "Jämställdhet inom räckhåll" (Captus, 2009) som handlar om kvinnors framsteg i arbetslivet; "Entreprenörer som går mot strömmen"(Fores, 2010) som handlar om entreprenörskap under kristid, "Sverige vs Kanada" (Kebnekaisegruppen, 2011) som jämför de sociala systemen i Sverige med Kanada (medförfattat med Fredrik Bergström, Robert Gidehag och Stefan Fölster) samt "Kapitalism utan kapitalister?" (Captus, 2011) som handlar om svensk ägarpolitik och hur det svenska skattesystemet diskriminerar inhemska privata ägare till förmån för statligt och utländskt ägande.

Läs mer om boken...